Min lilla stora tjej kommer och lägger sig i mitt knä i soffan och gråter hejdlöst.
Hon som är en fantastisk människa, ett under av kompetens och empati, hon som alltid har tid för någon annan, som engagerar sig i precis allt som finns.
Hon, min lilla tjej, är orolig för precis allt, hon oroar sig för att något ska hända mig, mormor, lillebror, pappa, pojkvännen osv.
Hennes oro går långt utanför vad som kan räknas som normalt eller sunt och jag känner hur jag inte räcker till för det räcker inte så långt att mamma säger att hon inte ska oroa sig.
Det hjälper faktiskt ingenting inser jag ju.
Så nu ska jag ordna någon hon kan prata med, någon som kan hjälpa henne på riktigt.
Lilla gumman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar