Ensam helg

Ensamheten kändes plågsam när jag gick min Golgatavandring från den tillfälliga famn jag tillbringat natten i på väg till tunnelbanan.

Bara lyckliga par hand i hand i den vackra varma vårsolen.

Men jag är inte del av något lyckligt par, jag är inte del av något olyckligt par heller vilket just nu t o m känns som om det vore bättre.

Så stark är min känsla av ensamhet att vad som helst vore bättre än ingenting.

Och det är ju helt förfärligt och vilken dj-a fallgrop det utgör.

Så klart nöjer jag mig med små smulor från den jag håller kär när jag är så dj-a desperat på jakt efter kärlek.

Jag vet verkligen inte när detta hände riktigt, jag som skrivit hur mycket som helst om min självvalda ensamhet och hur jag njutit av den.

Men den tillfälligt erbjudna famnen var vilsam och gav mig lättnad i ensamheten, han gav och jag tog tacksamt emot i alla avseenden.
Och allt var öppet och ärligt, jag satt t o m och grät lite under middagen när jag pratade om han som jag sörjer.
Jag grät lite på natten också och då fanns han där och tröstade.

Han sörjer att han inte förmådde älska någon fullt ut och känner skuld inför det så för honom var det en tröst i sig att finnas där för mig.

En spegling på många sätt.

Min Parisman är en enastående bra man.