Har någon fått av mig nu.
Antingen satsar vi framåt eller så slutar vi att ha kontakt här och nu.
Jag vet att det hade varit bättre för mig att säga det för ett antal månader sen men så blev det nu inte.
För att jag inte klarade av att ens tänka tanken att han då skulle försvinna helt ur mitt liv.
För att jag då nöjde mig med smulorna jag fick, förstod och förstod tills jag riskerade att koka ner till en våt fläck.
Men nånstans var det hela tiden så att jag faktiskt känner mig själv.
Jag är tillräckligt gammal för att veta att jag inte kraschar, jag lider, visst, men jag jobbar framåt uppåt hela tiden och plötsligt en dag är jag där.
Nu är jag där.
Jag kräver faktiskt allt eller inget.
Så enkelt att göra det nu när jag känner att jag inte längre nöjer mig med smulorna.
Och för första gången sen jag träffade honom är jag fullt beredd att ta konsekvensen och kanske se honom försvinna ur mitt liv.
Gör han det så är han inte mannen i mitt liv, så enkelt är det faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst är det egentligen enkelt...man ska bara orka, våga, vilja. Smulor är aldrig nog. Bra gjort trots att jag förstrå att det är oerhört smärtsamt.
Ja man ska inte nöja sig med smulor men det gör ont att frivilligt avstå när man faktiskt vant sig vid det lilla.
Hoppet att smulorna så småningom ska samla ihop sig till en helhet finns där hela tiden och hindrar åtminstone mig från att resa mig och gå.
Stå på dig! Annars gör någon annan det!
Skicka en kommentar