söndag 8 mars 2009

Kravmaskiner

Jag är omgiven av kravmaskiner.

Två tonåringar i huset är inte roligt, det är inte ens halvroligt.

Jag har helt ärligt svårt att relatera till andra som beskriver sin tillvaro med tonåringar som så positiv och så givande om än med vissa inslag av jobbiga diskussioner.

Dessutom ska man få onda ögat så fort man avviker från vad de tycker är ok för en förälder, allt från hur högt man pratar när andra hör till vilket TV-program man vill titta på.

Sätter jag mig ner en stund för att läsa tidningen i lugn och ro så avbryts jag hela tiden av alla dessa krav som bara bubblar ur dem.

"Mamma var är min svarta tröja.... mamma har du kommit ihåg att köpa....MEN HUR kan du glömma nåt som var så viktigt för mig....mamma ska du handla idag ?....mamma köp det och det och det....mamma har du fixat leg åt mig nu....mamma har du ordnat det....eller det...NÄR ska vi få en diskmaskin som fungerar ?? "

Men ni förstår och jag vet att många upplever samma sak.

Är just mina värre, nej det tror jag nu inte men var är strategierna för att orka med, är det att fly som jag gör ibland ?

Men jag vill inte fly från mina barn, det är kravmaskinerna jag flyr ifrån.

Och jag är faktiskt ingen curlingmorsa, de får ordna massor själva, de får cykla och åka buss osv.
De får ringa tusen samtal själva etc etc men ÄNDÅ kommer det till mig med precis allt FÖRST.

Som i helgen när dottern var med pappa och hälsar på farmor och farfar.
Då skickar hon sms till mig med en lång utläggning om vad jag tror om det faktum att pojkvännen blev biten av deras hund. Jag är så långt från att jobba inom vården som man kan vara, jag vet absolut inget om det, jag har aldrig ens haft hund. Hon är omgiven av vuxna människor och ändå ska hon dra in mig i det.

Då blev jag dj-igt trött kan jag säga och svarade inte ens.

Och alldeles nyss när jag fortfarande var inne i en energivåg och hade massor med planer för dagen så tog hon ner mig fullständigt och jag hamnade här i soffan med datorn liksom oförmögen att åstadkomma något mer idag innan jag fått skriva av mig lite.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är en av dem du har svårt att relatera till.....

Men jag kan förstå att det inte är enkelt när man är själv, vi turas om att vara den som drar. Så det är inte så konstigt att du upplever det som du gör.

Känslorna svänger även hos mig när man undrar om man når fram. Men det svänger snabbt imorgon är det kanske lättare.

Mamman

TrickyTricky sa...

Ja jag tror och vet ju att det är lättare när man inte är själv. Såklart är det så.
Allt är lättare när man delar ansvaret, det ger ju lite andrum.

Anonym sa...

Delvis ska man väl vara glad, som åt det där med hunden, hon litar på att just du av alla kan och vet! Men jag förstår vad du menar. Även om mina kvarvarande inte är några kravmaskiner. Tycker alltså jag. Märkte allt hur de kröp i kroppen hos en kompis som var här ett par dagar när 18-åringen var kritisk till mina stygn när jag hjälpte henne att sy...
Och jag har svårt att förstå, som du vet, de där som alltid talar om hur underbara deras tonåringar är och hur de njuter varje sekund av dem. Äsch, tänker jag, det där är bara choser, det är inte på riktigt! Eller dom gillar att beskriva sina liv så där, det låter på något sätt roligare och lite märkvärdigare med berg och dalbana än samma gamla vanliga löpslinga!