Apropå en kommentar som jag själv skrev om mitt enorma bekräftelsebehov där jag konstaterade att jag ofta är en liten flicka som ropar på pappa för att han ska se mig.
Så ser jag plötsligt ett obegripligt mönster i mitt liv de senaste åren och förstår ärligt talat inte alls hur det går till.
Jag träffar män hela tiden, jag har verkligen så lätt för att attrahera och attraheras, så är det, det är alltså inte ett dugg synd om mig, eller hur ?
Bortskämda lilla flicka, typ.
Men dessa män som blir så förälskade i mig, så bedårade, så dj-a betagna och inte vet var de ska ta vägen, de skriver vackra saker, de är kärleksfulla och jag faller, faller, faller, pang pang pang.
Så bara tar det slut, lika snabbt, pang pang pang.
Börjar känna mig lite störd, vet inte vad felet är, varför blir det så här ??
Varför känns det helt kusligt som om det är en exakt upprepning av vad som hände med min pappa ?
Massor av kärlek och så pang dog han plötsligt och oväntat och LÄMNADE mig där.
HUR kan jag upprepa något sådant, jag begriper det verkligen inte och ändå är det precis så det är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Skall fundera över detta till imorgonoch lovar återkomma när jag sovit på saken.... Varför upprepas allt?
Du har inte varit med om fortsättningen? Du vet inte vad fortsättningen är och tror att det är klart redan? Du är rädd för fortsättningen för att det är döden?
Det kan ju ligga nåt i det men det är ju inte jag som lämnar, det är ju männen. Är jag för dålig på det f-b spelet kanske, är jag för öppen med mina känslor ?
Jag tror att vi upprepar våran historia tills vi lärt oss ngt av den..Jag tror att vi hela tiden gör medvetna (eller omedvetna) val.. Vi väljer inte alltid det som är bäst för oss, utan det vi behöver för att utvecklas..och inte förrän poletten trillar ner, så kan vi få det vi behöver..
Jag har ju inte haft glädjen att träffa dig IRL, men du pekar själv på något kritiskt, att du alltidär så öppen. Du har nog bråttom, jag ser det på dina tidigare inlägg. Vi män har den lilla egenheten att vara lite långsamm i tanken och kärleken. Jag kastar fram en teori att du skräms lite och att männen blir rädda. Rädsla är kärlekens motsats, inte hat. Därför drar dom sin väg när rädslan tar över kärleken. Undrar vad dom säger till sina kompisar när dom dissat dig. En vild gissning: Hon ville äta upp mig med hull och hår, och äga mig totalt. Jag kunde inte göranågot utan att ständigt känna att jag borde vara med henne. JAg kände mig fast och nästan förföljd av hennes enorma kärlek, jag klarar inte sånt!
SPelet som du säger är jättesvårt. Om man måste spela är relationen fel från början. Man måste kunna vara sig själv hela tiden. Även männen, och det kanske inte alltid funkar så bra. Om det beror på att din pappa dog eller inte spelar inte så stor roll. Du har ansvaret själv för hur du tolkar dina erfarenheten och vad du gör för att förändra riktningen. För att ta ansvar måste man också ha befogenheter som man måste ge sig själv. Resurser kan också vara bra att ha, t ex en hyfsad ekonomi. Det ger handlingsfrihet. Det gäller att hantera sina verktyg.
Det här blev lite teoretiskt och terapeutiskt, men det kan kanske ligga något i det ändå, trots att jag inte känner dig IRL.
Det är ingen skillnad på kön. Oavsett vem som är för på blir den andre skeptisk. Med all rätt. En människa som friar första dan är i mina ögon panikslagen och rädd för att vara ensam. De jag mött som är såna har väldigt dålig självkänsla och hr blivit klängiga, bekräftelsesökande och sllmänt energikrävande och kan aldrig stå på egna ben.
För övrigt är likgiltighet är kärlekens motsats.
Det är svårt att kommunicera vad man vill och tänker. Särskilt om det inte är ens bästa sida..
Jag tror att det lönar sig att visa vem man är tidigt, vad man tycker och tänker. Berätta vad som är viktigt, vad som triggar, vad som längtas efter, vad som ger lycka. Helt enkelt visa vem man är och vad man tror på.
En annan vinkel. Anknyter till Pias kommentar.
Människor som faller för missbrukare (även misshandlare faller under detta kriterum) följer ett mönster, de är medberoende och kan i ett rum på 20 pers dras till den enda missbrukaren i sällskapet.
Där handlar det om invanda kända mönster som triggar. Det som är känt är 'tryggt'.
I såna fall kan man oftast inte bryta mönstret förräns man har genomgått behandling.
KBT-terapeuter brukar uppmana att göra tvärtom. Tex försöka med en annan typ av människa än man brukar falla för. Fortsätta träffas trots att man tycker det verkar beigt osv.
Om man inser att man träffar fel personer hela tiden så kanske poletten trillar ned men det är nog rätt svårt att fatta det på egen hand.
Och det vore ju jäkligt synd om polletten trillar ned först i 70-årsåldern... ;-/
Det som inte riktigt framgick av mitt inlägg var att dessa män (inte fler än 3 under 1½ år dock) var så oerhört "på" själva, var de som gick i fronten och fullkomligt öste kärlek och beundran över mig men sen när jag gav efter, liksom lät mig dras med DÅ drog de sig tillbaka snabbt som ögat. Jag stod emot rätt så länge, förhöll mig ganska kylig.
Jag tror inte att jag uppfattas som osjälvständig eller för "på" egentligen utan i de här fallen känner jag mig nästan på gränsen till "lurad" ungefär som om några har slagit vad om hur lång tid det tar att få mig på fall.
Det finns en bok som beskriver kärlek och rädsla oerhört bra. Den heter Kärlekens insikt och är skriven av Don Miguel Ruiz. Den beskriver varför vissa inte kan älska och vilka mekanismer som styr oss när vi pajjar ur.
Skicka en kommentar