Det är lugnt nu

Jag har inte rusat vidare med mitt tokdejtande utan det var lite bottennapp i söndagskväll när jag var som mest ledsen och sårig.

Jag är medveten om att jag har "hål i själen" som behöver täppas till.

Det har jag vetat om sen minst 11-12 år när jag gick i terapi för andra gången i mitt liv. Den gången handlade väldigt mycket om just det men sen i slutet av den terapin (som pågick ett halvår) träffade jag exet och "blev hel", mådde bra osv.

Första gången jag gick i terapi var för ca 20 år sen, när jag inte kunde få barn och hela min prestationsinriktade tillvaro totalt slog i botten. Den terapin pågick i över ett år.

Sen hade jag en sväng till för en 6-7 år sen när sonen fick sin diagnos.

Ja ni ser ju, det här är ingen kvinna som levt sitt liv med skygglappar, gud så jag vänt ut och in på allt, på mig själv tills jag inte stod ut längre faktiskt.
Jag sa nejtack nu räcker det, jag vill inte prata en sekund till om mig själv längre.

Förstå hur dj-a dåligt jag skulle må idag om jag inte gått alla dessa hundratals timmar i terapi.

Ruskigt skrämmande faktiskt.

Men hålen finns kvar och nu börjar jag fundera på om de kommer att bestå livet ut.

Men lugnt är det och älskad är jag och jag försöker verkligen nöja mig med det just nu.

Och han hade inte en tanke på att välja bort mig.

I morgon har både han och jag tagit semester för att få en hel dag tillsammans.

Det ska bli alldeles underbart faktiskt,
Han kommer hit och vi ska bara leva lite vardagsliv tillsammans.
Han ska pyssla lite hos mig, vi ska kanske handla lite tillsammans och göra sånt som vi aldrig annars gör.