Hastigt blev det bestämt att sonen fick följa med en kompis och spela golf.
Jättekul för det har ju inte hänt på nåt år eller så.
Detta har nu tagit två timmar av mitt liv och försatt mig i ett slags stressberedskapsläge där adrenalinet pumpar i kroppen, hjärtat går på högvarv och jag har fått svårt att andas.
Ni tror kanske att jag är lättstressad eller nojig eller att jag har något annat fel men jag kan försäkra er om att jag har en ängels tålamod, är hårt prövad genom åren och har utvecklat ett antal strategier för att hantera min son.
Och ändå.
Så stjälptes allt av att jag gav honom två chokladkakor att ta med som extra energitillskott under rundan.
Jag tänker inte återge hela den diskussion som följde men den innehöll bl a en säkert 10 minuter lång utläggning om i vilket fack man kunde lägga dem, vad man ska göra om man inte äter upp hela, när under rundan det kan vara lämpligt, ska han bjuda ?
"- men mamma du kanske kunde berätta för mig hur DU hade tänkt att jag skulle äta chokladen ?"
Jag slog envist ifrån mig, sa gång på gång att han faktiskt fick klara av att hantera en chokladbit på egen hand.
Till slut fick jag ge upp eftersom paniken lyste i hans ögon och han sprang runt med chokladbitarna och la dem än här än där i huset, han var helt förvirrad av den där dj-a chokladen eftersom de inte ingick i något mönster han var van vid.
Så jag tog det där djupa andetaget jag inte längre kunde ta och gjorde ett litet upplägg för honom att följa.
Och jag gråter inombords över hur svårt hans liv är hela tiden och hur dj-a orättvist det känns att han drabbats av allt detta och att jag är den enda som finns där för honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förstår hur du känner det. Jag har en liknande son. Nu är han 32 år och klarar sig ganska bra själv. Men du måste få hjälp från andra. Du kan t ex söka avlastning eller andra former av stöd. Det blir för mycket annars.
Åh vad jag känner MED dig och honom när jag läser. Jag har inget klokt att säga. Vill bara att du ska veta att jag tror jag förstår hur tufft du har det. Och skicka en lång, varm kram till dig.
Oj vad det ärjobbigt med barn med funktionshinder. Vi som har det vet men egentligen bara vi. Det känns som man kämpar mot, men man kämpar faktiskt MED barnet och sig själv. Det finns ju medberoendeföreningar även för detta. Vi är ju medberoende. I vår familj har fått vårdnadsbidrag för de extra insatser som vi måste göra för att stötta skolans arbete. Mycket jobb, mycket kärlek. Mycket glädje, men hos oss i alla fall aldrig gråt. Det går långsamt framåt men DET GÅR FRAMÅT... Sonen gör språngvisa framsteg, nyss hemkommen från Scoutläger som en ny unge! Detta är glädje.
Känner med dig, och jag tror att det är helt rätt som du gör: ge honom nya grejer som bryter mönster och ge honom också ett upplägg att hantera det - för nog lägger han det till sina strategier, tror du inte?
Skicka en kommentar