Lite helgdejting

Kanske dags för en liten rapport om dejtingläget.

För det är klart att jag inte kan hålla mig så lugn som några av väninnorna nu påbjuder.

Nope, jag tycker att det är rätt så kul att dejta, jag blir faktiskt inte, till skillnad från en del andra, så särskilt nedslagen om det inte är vad jag förväntat mig.

Ofta blir det trevligt även om inte hjärtat fladdrar vilt vid anblicken av den tilltänkte.

I fredagskväll satt jag i mitt hemliga rum och sms:ade med inte mindre än 5 (ja jag veet....galet eller hur ?) olika killar om ett eventuellt möte senare på kvällen.

Detta är ett jongleringsnummer som banne mig kräver närvaro särskilt när man som jag måste ange att jag ska spara skickade sms, så när jag glömde det blev det ju kaos i minnesfunktionen.

Till slut kände jag mig bara trött på allt, drinkar hit och dit, diverse förslag av mer obskyr kvalitet och lite lite var det som så att jag inväntade HAN som jag helst av allt ville träffa, de andra var alltså bara att betrakta som förströelse och inte så viktiga att de kunde få ett rakt ja eller nej.

Det är bara att inse att killar gör så mot mig också, det är ett spel på hög nivå, vi skickar upp en massa bollar i luften och så hoppas vi att de ramlar ner i rätt ordning, men så blir det ju sällan.

Då blir det krångligt !!

Så allt bollande och jonglerande slutade med en skön kväll i mysfåtöljen i mitt lilla hemliga rum och jag var fullständigt nöjd.

För jag ville ju vara pigg och fräsch för en eventuell lördagsdejt.

Helt mot mina principer (who am I kidding here....??) hade jag lämnat ut mitt mobilnummer till nån som jag bara "pratat" med i två dagar och bara sett en bild där han hade solglasögon.

Inser att jag måste göra som Christina och ge dem namn annars blir det så krångligt.

Honom kallar vi för "the lawman" (ni fattar).

Vi skulle mötas på ett av stadens torg, där många med solglasögon glider omkring och ser ascoola ut, ja ni vet det börjar på S.

Jag var lite tidig så jag satte mig i ett hörn och försökte spana lite.

Plötsligt ser jag någon med solglasögon som iakttar mig, "åhh nej herregud, det får inte vara sant, det kan inte vara han, fan jag döööör".
Han var klädd för en skogstur och hade ryggsäck, själv var jag oerhört "citychic" liksom, mer klädd för en lunch i det kvarter vi ändå bestämt att mötas i.

Jag smet iväg, gled utmed husfasader iklädd mina solglasögon.

Varför varför varför gör jag så här ???

Lugnade ner mig, ringde honom och sa att jag måste få veta vad han hade på sig så att jag skulle vara säker på att känna igen honom (ja just det, inte alls att jag ville förvissa mig om att han inte var "the backpackman"...neej då, sån är ju inte jag).

När han beskrev sin klädsel så lät det jättesnyggt och han var inte mannen med ryggsäcken så då vågade jag mig ut ur trappuppgången där jag stod och tryckte, tog ett djupt andetag och gick med säkra steg rakt fram till honom där han stod och såg alldeles alldeles väldigt stilig ut.

Sen tillbringade vi en härlig eftermiddag tillsammans, började med en promenad utmed ett vackert Strandvägen och jag vet inte vad som hände men när vi kom till Djurgårdsbron så hade jag redan hunnit berätta så mycket om mig själv att jag började känna av nåt slags härdsmälta i huvudet.
Vi hamnade på Josefinas (detta fullständigt ljuvliga ställe) där vi först åt finfin lunch och sen satt i myssofforna och drack kaffe, och ja det var riktigt mysigt !!

Han hade noterat att jag gjorde en rörelse med nacken som tydligt visade att jag hade ont där, och den typen av handlingskraft uppskattar jag sannerligen, självklart (för så är jag ju) sa jag jatack till lite nackmassage där mitt bland allt folket, ahh så ljuvligt...*L*.

Sen var jag tvungen att rusa trots att kroppen just då fullkomligt skrek efter mer beröring, men nej, jag hade ju en ny dejt om en timme.

Ja jag vet, totalt vansinne och så brukar jag inte göra men den var bestämd sen några dagar och jag kunde ju inte veta att "the lawman" skulle dyka upp så där hastigt.

Så det var bara att springa vidare till nästa dejt med "the musicman" den här gången och musikfestival på Mosebacke. Det var inte första dejten, vi har setts några gånger, vi har tillochmed ätit frukost ihop (!!).

Han är jättegullig, vi har kul men nu får det räcka, ska inte träffa honom mer, det är inte ok.
Vi är otroligt olika och det är ju lite det som varit kul med honom, just att möta någon från en annan värld kan ju vara fantastiskt spännande men nånstans inser jag ju att han och jag inte har något möjligt liv ihop.
Men kanske väntar jag ett tag för snart ska han ju spela här så....hmm.

Sen för att riktigt trassla till det i huvudet så åkte jag förbi "the lawman" på söndagen för en snabb fika. Då kan jag säga att jag absolut inte kunde hålla isär vad jag pratat om med vem, fy så jag kände mig svamlig när jag insåg att jag refererade till nåt jag pratat med "the musicman" om.

Inte nog med det.

"The lawman" bor granne (ja inte i huset intill men två gator bort) med Mannen från i våras, man svänger vänster istället för höger i sista korsningen, puuh, jag hade en karusell i huvudet när jag åkte därifrån.

Vad är det för snäv liten krets jag rör mig i ?