Just nu i mitt liv, mina två närmaste väninnor.
Nr 1, ensamstående utan barn men med div husdjur, fick en fysisk sjukdom som har gjort att hon måste hålla sig stilla rätt så länge men det är på inget vis något livshotande eller smärtsamt.
Nr 2, ensamstående tonårsmamma precis som jag med hur jobbigt som helst med sina barn.
Nyss var jag och hämtade henne och yngsta dottern på sjukhuset där de tillbringat natten efter att min väninna letat upp sin nästan medvetslösa 14-åring på stan och tagit henne till akuten.
Nr 1 orkar jag inte ens ringa till eftersom hon bara klagar och tycker så gränslöst synd om sig själv. Jag känner hur jag tappar all energi när jag pratar med henne, kan inte berätta något roligt som hänt mig eftersom hon saknar all förmåga att glädjas för någon annans skull.
Jag inser att hon just nu tycker att jag sviker henne som inte erbjuder min hjälp med hennes djur t ex.
Nr 2 klagar inte en sekund, inte ens i natt när hon ringde från akuten med gråten i halsen och bad mig ringa och prata med hennes andra dotter som var ensam hemma. Nej hon klagar inte, hon tycker nog synd om sig själv men hon säger det inte högt, hon är så mycket större än så.
Det är lite svårt när olika sorters svårigheter ställs mot varandra så tydligt.
Dessutom är det ju inte riktigt så att jag surfar på någon räkmacka genom livet själv heller.
Mer och mer känner jag hur svårt det blivit att behålla vänskap med de väninnor jag har som inte har egna barn, skillnaden är större nu än när barnen var små, märkligt kan man tycka men då handlade den stora skillnaden om att inte ha ngn tid och nu handlar det mer om att vi blivit väldigt olika människor, att vi tagit oss igenom väldigt olika svårigheter.
Funderar på om jag ska ringa upp väninna nr 1 och berätta hur jag känner eller om jag ska låta vår vänskap sippra iväg.
Eller om jag istället ska lägga min energi på att stötta väninna nr 2.
Ja den frågan besvarade ju sig själv !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Gör ingenting. Ibland är det bättre att bara vara tyst så får det ge sig själv. Spar på energin. Du kan bemöta eventuell kritik om den kommer. Att spela något som man inte är mår ingen väl av ändå.....Förstår dilemmat. Lycka till.
G
Jag menar nr 1 när jag skriver att du kanske inte skall göra något.
Å vad svårt. Jag kan ge och ge men måste få hämta tillbaka kraft och energi. Och det finns de som faktiskt behöver mitt stöd MEN som bara tar och tar liksom. Det är som om min energi bara rinner ur mig.
Och jag har märkt på dessa två att sedan jag lät kontakterna bli färre och färre för att till slut inte vara nästan alls ... så har de hittat andra i sin närhet istället. Ibland tror jag att åtminstone den ena "bara" behöver "någon" och inte mig nödvändigtvis.
Det låter ju som om den som är nr 2 är förtvivlad egentligen. Jag kan inte ens tänka tanken ut om jag skulle hämta min 14åring på stan och ha en annan därhemma ... Så underbart att du fanns där då :D
Ang. vän nr 1
I bland måste man bara inse, som du egentligen faktiskt gör att man inte kan göra något!
Hon kanske behöver lite mer professionell hjälp att inse att hon har ett ansvar...men sådana här situationer är alltid komplicerade då det är en vän det handlar om!
Livet har lärt mig att det finns inga som är så upptagna och självupptagna som ensamstående kvinnor utan barn men kanske med ett husdjur. Jag försöker förstå och acceptera, men det är svårt. Att prata med om själva problemet är omöjligt. Nu dök det upp igen häromdagen. En inbjudan till en konferens, ett jubileum. Några av oss ombedda prata. En tackade nej med stor enfas, vilken nästan förolämpning att be henne med så kort varsel (en månad). Vi andra sa all glatt ja. Vi andra var precis samma gamla heltidsarbetande föräldrar som ursäktade henne som hade så mycket omkring sig när våra barn var små och vi drog hemifrån med barnvagnar och cyklar men hon behövde ladda upp för något eller förebygga ett stundande virus eller bara vila.
Ja just det där evighetsbehovet av vila, det känner jag väl igen. Hur hon nr 1 tjatade om att anledningen till att hon var så trött jämt och inte jag var just skillnaden mellan att jag jobbade 75% och hon heltid minsann.
Herregud !!
Ensamstående tvåbarnsmamma som jobbar 75% får alltså inte ens vara lika trött som en heltidsarbetande singelkvinna.
Men jag har också insett att det är ett mission impossible och att jag inte ska lägga energi på att försöka få henne att förstå hur jag lever.
Ändå åkte jag dit idag med vin, choklad och små ljuslyktor för att pigga upp lite, men jag stannade inte för att lyssna på ältandet.
Bra så.
Nr 2 däremot kommer hit på middag med sina barn och då lyssnar och pratar jag mer än gärna hur länge som helst för där är det skratt och trams blandat med djupaste allvar, men aldrig något ältande.
Skicka en kommentar