Förändringens tid

Sitter och granskar beskrivningen av mitt hus som nu ska säljas.

Läggs ut lagom till påsk och visning två veckor senare, noggrannt planerat av det kontrollfreak som är jag.

Ser bilderna jag tog förra sommaren, minns det varma trädäcket, minns alla glada fester som varit där, minns det härliga umgänget när barnen var mindre och familjerna kom hit på grillfester.

Men den tiden är över, vänskap har försvunnit och i vissa fall ersatts men inte alltid.

Barnen är snart stora, på väg ut och bort från mig och det här huset.

Det här huset som jag gillat i området som jag aldrig gillat, så särskilt ledsen är jag nu inte alls men nog kommer det att kännas.

Det finns andra platser där jag känt mig mycket mer hemma än här, minns mitt hus i den andra staden där barnen föddes, det var en plats att vila på, ett fantastiskt hus som vi verkligen gjorde till vårat och när allt var klart och vi satt där med två små barn så hade vi börjat hata varann.
Då hjälpte det inte att vi hade ett av de allra vackraste husen i staden, inget materiellt hjälper när hatet börjar gro.

Här har jag aldrig hatat, bara svikit någon, tagit ifrån någon hans livsdröm.
Här i det huset vi flyttade till när vi var sådär vansinnigt förälskade och inte släppte varann en millimeter för långt ifrån.

Saknar den lyckliga tiden men saknar inte tiden som kom sen.

Jag tror det blir väldigt bra för mig att flytta härifrån, att faktiskt slippa alla sorgliga minnen också.