Tonårsdottern var som en duracellkanin hela kvällen. Hon la sig i precis ALLT, oavbrutet, kom med beskäftiga råd om allt, särskilt när det gällde sonen.
Jag väste om och om igen till henne att tagga ner lite men nej det gjorde hon inte.
Till slut när allt gick fullständigt överstyr och jag försökte få henne att sluta skrika om hur "cp" och allmänt skadad han var så rann det över i huvudet på mig och jag liksom viftade till med utsidan av handen mot hennes arm i nån slags desperat handling för att få henne att sluta skrika om hur onormal och dum han var.
Jag slog henne.
Ja jag gjorde det även om det var en viftning snarare och jag ångrar det djupt, det rann över, jag orkade bara inte längre med hennes gapande och skrikande.
Så nu har hon dokumenterat det röda märket och jag tänker "jaha så gick det, så förlorade jag min dotter som jag älskat mer än något annat".
Jag har ingen ursäkt, det finns ingen ursäkt och nu vet jag faktiskt inte vad jag ska göra.
Försökte säga förlåt till henne, försökte prata men förstås så var jag inte välkommen.
Det brann något i hennes ögon som jag uppfattade som att jag förlorat henne för alltid.
Jag hoppas att det inte är så men samtidigt är det nåt slags tecken på att något brinner i huvudet på mig, något som jag inte riktigt längre orkar med.
Två tonåringar som omväxlande tar all kraft jag har och ingen alls som delar ansvaret med mig.
Det finns ingen pappa längre, det finns ingen alls som hjälper till, det är fan bara jag och jag orkar ju inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Det är klart det var fel. Men du är väl människa? Ingen ursäkt - bara en förklaring. Gå ut en sväng är alltid ett bättre alternativ. Gäller bara att komma ihåg det. Har svårt att tro att er relation står och faller med det slaget. Känns nog bara så nu.
Visst var det fel, men det var ju inte ett riktigt slag och ibland gör man just fel.....
Jag är övertygad om att hon faktiskt kan förstå att det bara blir för mycket ibland, bara du förklarar dig. Förstår att det är skitjobbigt att inte dela ansvaret med någon, du gör det jättebra!
Det finns en klart överdriven rädsla i Sverige för såna här saker. Misshandel? Knappast. Att du ens ska behöva känna den rädsla du känner just nu är galet. Ni var arga, ert liv med din sons problem gör er sårbara. Självklart ska du prata med henne - men jag tror inte att du vinner på att koncentrera diskussionen på slaget utan på situationen. Att du bjuder in henne som en snart vuxen och diskuterar hur ni ska hantera såna här situationer tillsammans. För som du skrev: det är bara ni.
Jag kan bara säga en sak till er alla !
TACK !
Just i detta läge är bloggen helt ovärderlig, så lätt att falla i ett mörker, så lätt att klandra sig själv och tappa perspektivet.
Tack alla ni än en gång.
Det är en nästan omänsklig uppgift ensam att dra runt en familj med två tonårinngar.
Att du gör det ska du vara oerhört stolt över.
Topplocket går ibland och visst ska man inte slå, men du bad om ursäkt. Det tror jag är det viktiga, att man faktiskt kan säga att man inte helt räcker till ibland.
Kram
Gumman, en viftning är en viftning och ett slag är ett slag.
Jag fick mig en del rejäla hurringar när jag var liten och grät också när de kom (och de var inga viftningar) men inne i mig visste jag att jag gått över gränsen, något jag såklart inte sa högt utan vidhöll att mamma var hemsk. Tro mig, hon vet att det är du som har mest rätt här. Jag vet också det!
Så vill ingen göra, men världen går inte under. Kanske kan du och dottern försöka ta er tid med varandra när båda är hyfsat i balans och försöka mötas som två rätt så vuxna personer som har en hel massa att hantera? Tonåringar kan vara ENORMT egenrättfärdiga, men jag vet inte hur det är med orken att driva "ett ärende" om det skulle komma till kritan, det vill säga anmälan etc. Jag tippar på att det blåser över, men att ni båda lärt er något. Som man brukar säga.
Mycket hemskt att pappan är "försvunnen" - finns det något som helst hopp där?
Barn av båda könen är experter på att vara barn. I detta ingår att testa gränser och att gå över dom. Meningen med problematiska barn är rent genetisk, att man skall kasta ut barnen och att dom skall dra vidare till en annan grupp individer och föröka sig. Det låter kanske konstigt, men det är en av de egenskaper som håller oss undan från inavel. Forskarna hävdar att detta är det som avgjort evolutionen. Din dotter har testat dig och du har tagit ditt ansvar att berätta för henne var gränsen går. I detta fall krävdes att du sopade till henne. DET VAR JU DET HON VILLE, fast hon inte kan formulera det för sig själv. Jag tror att hon snart kommer att tycka att du är en häftig skön morsa som vet vad hon vill. Du har inte gjort något moraliskt eller etiskt fel, men vårt paranoida samhälle säger att det är fel. Håller med "Anonym" där. Det är delat ansvar!!!! Men hennes provokation som gick för långt! Du gjorde 100 % rätt och det kommer att löna sig i längden!!! Stå på dig Tricky Pretty.... We love you!
Måste bara säga att ni är helt fantastiska, ja ni alla som stöttar och kommer med genomtänkta och nyanserade kommentarer.
Jag är lyckligt lottad.
Tack alla !!
Peter Midas: Bör vi sopa till även våarbetskamrater eller varför inte puckot i krogkön om de inte fattar något trots att vi försökt?
Jag anar ett problematiskt resonemang, men har inget lust att polemisera.
Att vara förstående inför att någon ha tappat fattningen och förgått sig är något helt annat än att ta dennes/dennas parti och skjuta över ansvaret för den uppkomna skuldkänslan på "vårt paranoida samhälle". Där vill inte jag vara med.
Och evolutionsteorier av det citerade slaget ska mnn nog både ta med en nypa salt OCH akta sig för att applicera på vårt samhälle av idag. Bättre än så kan vi.
Cruella: Jag anar en viss frustration OCH ett polemiserande hos dig. Som jag skrev innebär ansvar även att tonåringen tar ansvar. Är man 14 så kan man kommunicera och förstå, men inte alltid hitta gränserna. Där är det vårt ansvar att visa var gränserna står, annars kan den blivande vuxne komma ut i livet och inte veta just detta, var gränserna går och då om inte förr har han/hon ett problem. Vi har som vuxna ett ansvar och därmed befogenhet. Har vi resurser i form av verktyg skall vi använda dom. Jag tror alltså att risken att tonåringen som inte fått gränser har större risk att klappa till arbetskamrater eller puckot i krogkön.
Det vore kul att höra vad du har för information om evolutionsteorin och pubertetskriser. Jag är idel öra och öga.
Tillbaka till dig, Tricky. Du har egentligen själv skrivit det du behöver för att gå vidare.
Du lever i en mycket tung och jobbig situation. Du kämpar på så gott du kan. Du är människa, mänsklig och ibland är du inte perfekt (- inte du heller). Ibland orkar man bara inte med allt. Du var pressad, stressad, provocerad, din son blev attackerad verbalt, det rann över, du insåg ditt misstag, du försökte prata om det, du förstår varför du reagerade som du gjorde, du inser att du har det tufft och inte riktigt orkar. Nu återstår att förlåta sig själv. Jag misstänker att din dotter redan har förlåtit dig. Precis som du förlåter henne varje gång. Stor stor kram!!!
Peter Midas: Du behöver inte "ana" vare sig det ena eller det andra, jag har skrivit precis vad jag menar.
Jag är inte särdeles påläst om evolutionsteorier, men att problematiska barn ber om utkastning för att sprida generna var i sanning någon helt nytt. Var står det att läsa? Posta gärna en länk, jag är idel öga.
Tror att det handlar om gränser. Hennes provocerande tills det rinner över. Att gå på det svagaste och veta att det bara kan bli 2 alternativ. Gråt eller utskällning. Hon blev nog mest förvånad och chockad över den fysiska tillvispningen. Inte över reaktionen. Den värsta reaktionen hade nog varit att du brutit ihop. För hennes skull alltså...
Spännande att höra hur det utvecklas. Jag skulle tippa på att Ni båda har varit väldigt avvaktande och haft en obehaglig känsla. Skäms lite samtidigt som båda tycker att den andra gjorde fel.
Kram
Peter Midas: var du nu fick evolutionen in i det här vet jag inte. Det är ett galet sätt att argumentera du försöker dig på. A) En tonåring har per definition mindre ansvar än en förälder alt. 18+åring. That's a freaking fact. B) Att försvara whatever "våldsyttring" med att dividera om ett gemensamt ansvar är en extremt knivig väg att gå: i det här fallet handlar det om helt andra saker än det du försöker påskina: man behöver inte försvara det som hände - men man kan förklara varför det hände; utifrån att det är en extrem situation och det faktum att såväl dotter som TT funderar över det visar detta. Den gången ingen reagerar - det är då det handlar om misshandel.
Kung Midas trodde han fann svaret i sina alkemiska trollformler men det visade sig ta död på honom själv.
Härligt att man kan engagera engagera så mycket folk genom att inte vara politiskt korrekt!! Allt går att diskutera. Att inte ge en tonåring ansvar och befogenheter och att inte visa på gränser är att negligera individens eget värde. Självklart har en tonåring ett ansvar. Vad tyckte du själv som tonåring? Du var kung över ditt eget rike och föräldrahemmet sågs som en tillfällig lösning innan du skulle erövra världen. ust så är tonårstidenvilket är bra! Barn växer och det finns tillfällen då vi måste växa med dom. Jag har aldrig försvarat ens TT´s "våld" mot dottern, men det finns vissa möjligheter att förklara hur det kan bli som det blev. En provokativ fråga: Vem har inte haft kuddkrig med sitt barn? Är det våld eller lek? Jo, det är våld på lek! Att som deeped säga att en tonåring har mindre ansvar är helt korrekt,men att säga att tonåringen inte har något ansvar är helt åt helsike fel. Det är ett sätt att reducera barnet till en vegetativ organismsom inte har vare sig jag, överjag eller självkänsla. Vi har som vuxna en skyldighet att markera var gränserna går och våra barn ropar ibland förgäves efter en ledstång att hålla sig i på sin vingliga väg. Vi får aldrig förneka dem denna ledstång. En pedagog var under antiken en slav som gick med barnen till skolan, tog dem till kunskapen. Ped=pied=fot Metoderna för ledstången kan variera och man kan ha olika synpunkter på detta. Barn är mottagliga för olika signaler. Vi föräldrar har olika trösklar. Jag håller med deeped om att den verkligamisshandeln består att vi som föräldrar inte tar vårt ansvar att reagera.
Det där med evolutionsteorin verkar vara svårt: Detta har påståtts av forskare: (Den som vill veta mer får själv söka information via t ex Google) Det fenomen att barn blir skitjobbiga i puberteten har en viktig funktion. Man anser att det är en del i barnets frigörelseprocess som syftar till att göra sig omöjlig att "ha kvar hemma".... Ungen skall då få motiv att dra vidare (i den gamla samlarkulturen) och sprida sina gener i andra klaner. På så sätt hindras inavel och evolutionen har därigenom fått en språngbräda som gör att människa har utvecklats genetiskt snabbare än andra varelser. Detta är en teori som man kan diskutera vilket är jättebra. Gör det!
Kung Midas räddade livet på en satyr och fick en önskan uppfylld. Allt han tog i skulle bli till guld. Det innebar att han höll på att svälta ihjäl och han var då tvungen att kalla på satyren som tog bort förtrollningen. Som straff för sin girighet gav satyren Midas åsneöron. Midas hade därför alltid en mössa på sig, men tvingades ta av den när han gick till frisören! Han mutade frisören med en tunna guldmt att han aldrig skulle yppa förnågon om Midas´ öron. Det blev för mycket för frisören somen dag kokade över och gick ner till vassen och grävde en grop:"Midas har åsneöron" ropade han ner i gropenoch fyllde igen den. Sedan dess kan man höra hur det susar i vassen: Kung Midas har åsneöron... Fast det är ju en annan historia. Men rätt kul!
Ni får gärna debattera på min blogg men jag ger mig inte själv in i den debatten eftersom den inte intresserar mig så mycket.
Däremot tänkte jag bara berätta för den som fortfarande kommer ihåg och ev intresserar sig för hur det gick med dottern, det som allt handlade om från början.
Vi är vänner igen.
Jag gav mig inte, jag ringde, skickade sms mm när hon var hos mormor, jag talade om för henne hela tiden att jag älskar henne och alldeles oavsett vad som händer så är hon min lilla älskade flicka, jämt, hela livet utan slut.
Hur arg jag än blir så tar inte kärleken slut.
Igår lagade vi mat tillsammans, skrattade och hade det mysigt, vi anstränger oss båda två just nu och det är skönt.
Härligt Tricky, underbart. Ankans inlägg tycker jag var nyckeln och mitt i prick. Självklart kommer er relation att på sikt förbättras av det som inträffat om det nu är något som inträffat.
Ha en trevlig söndag, jag drar söderut idag! Skall ner till landet och åka på lite kundbesök!
Big hug!!
Skicka en kommentar