Sådär som jag inte varit på flera år.
Helt slut, darrig, spagetti i knäna, svårt att andas, total kraftlöshet.
Åh jag känner så väl igen alltihop, den bedövande tröttheten.
Men jag var klok inser jag, tog timeout, det har inte hänt nångång tidigare, har kämpat på hela tiden men nu tog det slut helt enkelt.
Så nu har jag sovit sådär en 12 timmar per dygn, gått promenader i flera timmar och känner att något hände, jag fick tillbaka lite energi och fick också anledning att fundera över hur mitt liv ser ut och det är ju inte någon vacker syn.
Nej det är fan något helt hysteriskt man skådar om man tittar.
Alldeles för många saker att kämpa på med och ni ska veta att jag inte berättar det allra värsta för er, det säger jag inte för att verka märkvärdig utan för att det skulle göra mig alltför igenkännlig, så jag pratar på om mina lite mindre problem i hopp om att det där stora hotfulla ska lösa sig.
I morgonbitti ska jag först väcka dottern kl 05.45 och sen sonen 08.00, jaha sovmorgon någon ??
Visst kan de väcka sig själva men båda är så oroliga för att försova sig så jag lovade att ställa upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
mmm... varför har vi så svårt att bromsa?
Hysteri kan lätt ge spagettiknän och då är tolvtimmarssömn och promenader att rekommendera. Hjälper till i tankarna - bloggledes. Kram
Hysteriskt blandat med eftertänksamt och lärande i så fall. Jag känner dig enbart genom din blogg förstås. Men vad jag ser är att det hysteriska alltid åtföljs av en sansad reflektion. Men visst, ett ytterst svagt inslag av hysteri mår vi väl bäst av. kram
Ja han är fantastisk!! Hade gärna haft den som ringsignal, är absolut en favorit!!
Det låter inte bra... Får såna ibland oxå, men man får gå ned på sparlåga och minsta motståndets lag... ... Ta vara på dig...=)
Bloggsvar...Ok då, en liten...
Min vana trogen överöser jag henne med ALLT...
Hon börjar bli orolig att hon inte kan leva upp till det hon tror att jag förväntar mig. Försöker förklara att jag är som jag är och bara behöver hennes underbara sätt att titta på mig och njuta av mig. Vet inte hur man skall göra för att få henne känna att hon duger... Några tips???
Tungt med ansvaret, man står ibland helt maktlös, och får också skulden för allt som förälder fastän man är den enda som finns där för barnen i ett jäkla hårt klimat, där många saker utanför hemmet har en enorm inverkan för ungarna. Försök få den vila du behöver.
Egentligen borde man bo i ensamståendeföräldrarkollektiv och anställa coacher, avlastare, body guards etc, och ha något joursystem..
Skicka en kommentar