När Barnens pappa och jag nyligen hade träffats så sökte han ett jobb i staden där jag bodde och var ytterst nära att få det. Både han och jag ville egentligen hellre bo där men som sagt slumpen gjorde så att jag istället fick jobb i hans stad och flyttade dit.
Mitt jobb innebar inga som helst sociala kontakter, jag var 25 och de andra var minst 40 en del över 50, dessutom var jag en främmande fågel på en nyinrättad tjänst och kom direkt från universitetet.
Så jag blev helt beroende av den vänkrets han hade, jag blev liksom tvungen att bli vän med hans vänners flickvänner och fruar och gud så jag hatade det. Jag kämpade emot så länge jag bara kunde men till slut gav jag efter, det var ju oundvikligt.
Och hans hemska småstadskultur blev min eller jag fogades in, tappade perspektivet, tappade mina vänner på hemmaplan eftersom det inte är helt enkelt att leva på två ställen samtidigt.
Så när livet krympte och jag borde ha skrikit stopp, jag borde ha lämnat honom så gjorde jag inte det för jag satt liksom fast i den där småstadsgröten och begrep inte längre att allt var fel och galet och att människor inte behövde leva så.
Så istället fick vi barn, eller nej vi fick inte ens, vi kämpade oss till det och sorgligt nog var vi ju inte ens lyckliga då.
Och jag tänker på hur vårt liv hade blivit om han hade fått det där jobbet, om vi hade levt vårt liv tillsammans i min stad med mina vänner och med en helt annan kultur att luta oss emot.
Jag tänker på hur slumpen spelade in och på hur mycket den har påverkat mitt liv alltför ofta.
Jag tänker på att jag inte har så långt kvar tills jag ska fylla 50 och att det på nåt sätt är dags att sluta låta slumpen styra mitt liv, att det är hög tid att själv bestämma riktning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hmm tricky... Ja slumpen hur styr den oss eller vi den? är det för att vi inte gjort ett aktivt val utan bara följt med som vi kallar det för slump... vet inte, men jag håller med dig.
Läste ditt "gamla" inlägg. Fy vad jobbigt du hade det. Det verkar som du har kommit ur det, men antar att det kommer över dig ibland. Tror ändå vi har vår bästa tid framför oss så det är lika bra vi förbereder oss på att njuta av livet och vad det har att erbjuda oss. Även om jag har svårt att se det ibland så vet jag att det är så.
Tack för din kommentar. Uppskattar alltid dom...
Kram
Inte är det lätt inte. Man får per automatik lite Ågren när man närmar sig 50 tror jag. Det är klart att du skall ta initiativet tillbaka och behålla det. Men detta kräver självförtroende och en stark vilja. Min morfar sa alltid: Stå på dej pöjk, annars gör nån annan det! Det svåra är att leva i nuet, att verkligen ta morgondagen som en överraskning, ett otänkbart alternativ så att säga. Fatalism är farligt och meningar som : Shit happens, är bara dåliga ursäkter. Initiativ är det som gäller. Skönt att du kom ur småstadsmentaliteten. Ruggigt!
Singel 46 har alldeles rätt!!
Tack snälla ni !
Visst är det historia men ändå den slags historia som aldrig lämnar en. Det sitter där som en tagg i hjärtat och den aktiveras så otroligt lätt så ibland tror jag att mitt enda sätt att leva ett ok liv är just att inte utsätta det där sargade hjärtat nåt mer. Men så lever jag inte även om jag tänker så ibland, tur att jag inte alltid lever som jag lär...*L*
Skicka en kommentar