I helgen var jag på en fantastiskt trevlig 50-årsfest, jag var bjuden som släkting, tur att de banden finns trots allt så man blir bjuden alltså.
Det var otroligt mkt folk där och jag tänkte med lite sorg i hjärtat att jag aldrig skulle kunna åstadkomma en sån fest.
Alla hennes vänner sjöng och höll tal, det var värme, skratt och känslor och jag kunde känna en avgrund mellan våra liv.
För några år sen pratade jag och min dåvarande sambo om att kanske gifta oss, jag fick nästan panik för jag kände att vi inte hade tillräckligt många vänner att bjuda, gud så trist det kändes, här är vi två jättetrevliga 40-åringar men inte med tillräckligt många vänner för att ordna ett riktigt party om vi bestämmer oss för att slå till.
Alla dessa ”bekanta” kan man ju inte bjuda på ett bröllop, eller är det vad folk gör när det har dessa storslagna fester ?
Jag är bara en människa med så otroligt många ”bekanta” och så försvinnande få vänner.
Vad hände på vägen ?
Kanske har jag inte vårdat vänskap som man förväntas, kanske jag slarvat bort människor omkring mig.
Man får ju inte mer än man ger.
Eller så är jag en hopplös ensamvarg som kanske måste inse att jag väljer detta själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det hänger verkligen inte bara på en själv. Det hänger på de andra också. Det är inte så självklart att hålla nån slags kontinuitet, och det kan bli svårt eftersom det ska umgås på så knöliga och konstruerade sätt här.
Jo det är sant, tycker nog också att det saknas överseende så det räcker och blir över...som när alla mina barnlösa kompisar klagade på mig jämt för att jag inte hade tid med dem....nähä så konstigt när jag var ensamstående småbarnsmamma....sånt går ju bara inte.
Det finns många som lever i det här speciella sociala mönstret. Oftast när man är ett par. När det kommer till kritan kanske vännerna inte är så många som de kan förefalla när det bjuds till fest....Hur många kommer självmant när partyt är över och skilsmässan, krisen eller sorgen inte skickar några invitationskort?
God heavens, jag är DÄR snart. Fyller ve och fasa något med 0 efter. Kan inte ens uttala det än. men DÅ förväntas man sannerligen ha fest! För vilka då?? Hur då? Vill inte, vill fly till Toscana...
Toscana !!
Jag hänger på....det kan ju bli kul!!
Jaaa, ett litet pittoreskt familjehotell med en bedårande stenbelagd innergård...växter, snirkliga järnmöbler med sköna kuddar i, kanariefåglar (?) ... någon eldig italiensk smörsångare kanske..och litervis med vin?
Skicka en kommentar