ja från mammarollen alltså.
Trodde väl aldrig att man skulle kunna känna så här.
Längta efter att barnen ska bli stora, inte bara större utan riktigt stora, så att de flyttar och jag får ett eget liv.
Drabbade just samman med tonårsdottern som plötsligt bara lät mig veta att hon minsann inte ska åka till pappa på fredag.
Hon åker praktiskt taget aldrig dit, nu var ett lysande undantag, bara en kväll, en enda kväll skulle jag få släppa ansvaret och oron.
Dessutom har jag bjudit hem nån jag tycker om, nån som jag ändå inte har lust att presentera för mina barn.
Är så förbannad just nu.
Så inihelvetes trött på att komma sist hela tiden, trött på att vara den som tar hand om allt, den som man inte ens behöver informera om ändrade planer, den som får vika ner sig, den som får ställa in.
Flytta nu !!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Så börjar det. Till slut har man, som i mitt fall, bara halva vårdnaden på papper och alla utgifter och hela ansvaret i praktiken, och ingen andningspaus från oron och ingen chans till privat- eller kärleksliv själv, medan den andra föräldern kan satsa på jobbet, på nya relationer och skaffa ett nytt liv, och raljera med sina tonårsban som en extra fjäder i hatten.
Speciellt de yngre tonåren tror jag verkligen att ungarna behöver träffa fler vuxna än bara en orolig mamma. Jag vet inte vad de föräldrarna gör vars barn *aldrig* vill bo hos dem. Den föräldern måste den föräldern kräva att få träffas och själv övertala och övertyga, annars blir det mamman som återigen får all skit och kanske blir beskylld för att vara egoistisk och vilja kasta ut sina barn.
Känner igen det där med pappan som säger:
- Jag kan ju inte tvinga, vill hon inte så vill hon inte, och jag är uppriktigt ledsen...
- Du måste visa att du verkligen vill att hon kommer.
- Nja, egentligen har jag rätt mycket att göra och tänkte åka på kryssning med x i helgen om inte hon tänkte komma...
Typ så.
Ja det är så bekvämt att ha sina barn som ett slags accecoarer, en slags hobby som man plockar fram ibland när man har lust. Nåt att prata om på middagar, en slags social fernissa, ungefär som att vara en golfspelare bland andra.
Ja, jag har ju också barn och kan dela era tankar, jovisst du !
Åh, det där sista i förra kommentaren... minns så väl hur det var.
En gång fick jag avstå från ett föräldramöte för att han inte kunde ta hand om barnen ett par timmar. Han skulle på möte med "mansgruppen" och diskutera hur pappor skulle få umgås mer med sina barn.
Suck, kan bara sälla mig till gruppen! Tror att man måste prata med sina barn och förklara att det inte handlar om dem. Är de tillräckligt stora måste de lära sig att ta hänsyn och visa respekt att jag som vuxen ibland måste få vara med mig själv eller med bara andra vuxna. Kanske din dotter kan sova hos en kompis eller det funkar inte längre??
Vet du tricky...
Du ger mig kraft att stå på mig.
Började läsa dig för ett par veckor sedan.
Efter att ha googlat på "bonusbarn och konflikter"
Jag ligger långt efter dig, men på samma stig...
Ge dig själv plats...det tycker jag att du kan kfäva både av dina barn och deras pappa.
Sambo med egna och bonus....Hur gör man???
Anonym; tack för de orden, jättekul att höra, verkligen !
Du får så gärna vara anonym men kan du inte kalla dig nåt nick eller några initialer så jag vet att det är samma "anonym", det blir roligare så.
Jo så klart ska du veta vem som tycker saker.
Det är så nytt för mig med blogg. Vet inte riktigt hur man gör.
Lär mig långsamt, kanske blir det en egen blogg nån dag. Men hur hittar man den tiden????
Jezz !
När man väl "startat upp" bloggen så är det faktiskt enklare än man tror, det är som att logga in på mailen och sen bara skriva. Om man nöjer sig som jag dvs, jag har ju inte så många finesser som en del andra, det har jag inte tagit mig tid med. Men jag läste andras bloggar i 1½ år innan jag kom igång, det ger ju också mycket.
Har ju själv tre barn som inte gärna vill vara hos mig och jag har väl en del teorier om det så jag slänger väl ut mina tankar.
Hos mig fick barnen hjälpa til med att diska , laga mat och bädda sina sängar. Läxorna var dom tvugna att sätta sig med och verkligen försöka själv innan jag kom och försökte få dom att förstå hur dom skulle göras istället för att göra dom. Jag fick aldrig reda på av deras mor om det var strul i skolan för då tog jag kontakt med skolan och frågade vad dom gör, t.ex vart i mobbingprogrammet dom var vilket dom inte ens startat efter ca 2 års mobbing av min dotter. Japp jag är en besärlig farsa som det inte är kul att vara hos så vad gör man? Är dom kring 13-14 år så kan/vill man inte tvinga dom så som farsa så ger man gärna upp, speciellt när morsan har synpunkter på hur man ska umgås med barnen, men säger man något om hur hon handskas med saker så är man helt dum i huvet. Japp, nu spydde jag ur mig och har säkert en vinklad syn på det här men det är en manlig syn iallafall även om jag inte representerar era exmän.
Telgeman
T !
Visst ser verkligheten väldigt olika ut beroende på varifrån man tittar men ändå är just skillnaden att vi mammor inte KAN ge upp.
Jag förstår också att det kan kännas hopplöst men jag tycker ändå att många pappor ger upp alldeles för lätt. Hoppas du inte gör det !!
Jo jag säger också upp mig ibland...men det är ju inte så mycket lönt när man är helt ensam förälder. En fördel är det nog dock med ensamheten. Man behöver inte ödsla någon energi på att bråka med en frånvarande eller felnärvarande andra förälder. Alla beslut är bara ens egna. Nackdelen att det finns ingen annan vuxen som är ens i närheten av att vara lika engagerad i ens barn. Det gäller att inte prata sönder för många öron!
Tanken att bjuda hem någon bara till mig finns inte. Jag har ju inte ens ett eget rum. Barn kan möjligtvis be sina föräldrar hålla sig undan, vi har haft lite bråk om det, men föräldrar kan definitivt inte be barn om samma sak. De ensamma kvällarna börjar ju dyka upp nu, men aldrig förberett. Och schemat kan ändras på några sekunder.
Men vad fan, man vet ju inte vilket liv man levt om det inte varit just det här...
Jag reagerade på T:s inlägg.
Uppfostringsintentionerna är ju bra, men vad blir resultatet om man har så höga ambitioner eller krav att barnen väljer att undvika en helt och hållet istället?
Man kan väl försöka låta bli att hänga upp sig på den andra förälderns egenheter - om det nu går ut över och begränsar ens egen tid att vara med sina barn.
Även om man är frånskilda tycker jag man borde vara vuxna nog att diskutera ihop en gemensam linje. Det är hemskt med mobbing, men föräldrarna måste i ett sånt här läge komma överens om hur man ska agera, så att man inte agerar helt olika. Barnet själv kan ofta inte välja, t ex att byta skola, i en mobbingsituation. Att se sitt barn varje dag må dåligt av mobbing och deras försök att förtränga situationen - är tortyr - och det är lätt att försöka göra åtminstone hemmalivet till en fristad.
Föräldrar som drar är illa. Det är det den kvarvararnde föräldern inte kan göra, inte för en enda dag ens. Man kan inte bara ge upp och tänka att man gjort sitt och försökt, men att nån annan vuxen var för knäpp..
Om morsan i det här fallet är knasig så behövs du ju mer än nånsin. Försök ta reda på direkt från ungarna hur de skulle vilja ha det. Det är svårt, men det går.
oj - jag har massor med tankar efter att ha läst inlägget och alla kommentarer. Jag har flera olika synvinklar känner jag, både som mamma och som barnombud..
Jag är ju inte ensam, så det är ganska lätt för mig att säga upp mig ibland. Det händer att jag blir galen, "Heter jag Niles eller???" brukar jag fräsa när de liksom bara räknar med att rostmackorna ska komma färdigbredda till deras tallrikar.
Många barn kontaktar mig om just det här - att föräldrar har separerat och har olika inställning till sina barn. Det är jättesvårt när en förälder inte tar samma ansvar och inte visar respekt för den andra förälderns liv... Ofta tar barnet själv på sig skulden, de berättar för mig att de försöker vara till besvär så lite som möjligt. Så att ingen av föräldrarna ska känna sig störda av deras närvaro.
Personligen har jag stort behov av att vara ifred, även om jag är hemma. Exempelvis är vårt sovrum inte allmän plats, vår säng är vår säng och de får faktiskt bara ligga där när de är sjuka. Jag menar, de skulle ju aldrig acceptera att jag gick in i deras rum och la mig med skitiga jeans i deras säng och puffade upp kuddar och käkade äpple ;)
Alla har rätt till ett privatliv, även mammor och pappor likaväl som barn. Det är viktigt så man orkar. Även du :) Stor kram!!
Νо mаtter if some one seагchеs for his eѕsеntial thіng, thus he/ѕhe wishеs to be аvaіlаblе
that in detаil, sо that thіng is maintaineԁ over hеre.
Also viѕit mу pаge ... ultrasoundtechnologist.tripod.com
Skicka en kommentar