tisdag 25 december 2012

Min julafton

Är inget mindre än en golgatavandring.
Nej jag tänker inte låtsas.

Den tillbringades i år med två människor med funktionshinder, den ena, sonen med sin numera omedicinerade adhd/toruettes och så mormor som nästan är blind.

Om man sätter upp det som ett scenario, en ramhandling så kan åtminstone jag fantisera om att den icke-blinda sonen skulle visa lite extra omtanke t ex i form av att gå och möta mormor så hon inte halkar på vägen hit.
Nej, skulle inte tro det eftersom sonen då bestämde sig för att sova resten av julafton eftersom han just kommit på att han inte hade någon julklapp till sin mamma.

Sen följde scener som inte kan återberättas men som för min del bara gick ut på att hålla de andra lugna. En nästan blind och elak mormor som lyckades kalla den 19-åriga sonen för tjock, inte första gången hon kallar någon i min familj för tjock.
Sonen vägrade äta julmat i någon som helst ordning och skapade därigenom total oreda på julbordet. När han inte fick det han ville ha tillräckligt snabbt så sträckte/slängde han sig över bordet. Han for upp ur stolen och slog huvudet så hårt i lampan, som inte hängde rakt över bordet just idag pga iläggsskiva, så att det blev en buckla i lampan. Hans huvud vet jag inget om men givetvis var allt mitt fel.

Mitt i detta kaos som är värre än en dagisgrupp på utflykt så tänker jag att ingen, absolut ingen skulle tro sina ögon eller öron.

För mitt i allt skit sitter jag. Jag som betalat för allt, som handlat, släpat, lagat, ja kort sagt ordnat hela djävla julen.

Jag som inte vill fira jul, jag som avskyr alltihop tvingad ordna och hålla samman för andras skull.

För en mormor som aldrig blir snäll, som älskar att vara provokativ, som inte kan vara tyst förrän jag till slut skriker "lägg av nu", då går hon surt ut och röker och jag tänker på kuvertet med 5000:- hon strax ska få och att jag inte på något vis har förtjänat det här. Och att hon verkligen inte har förtjänat något alls.

För en son som utan medicin inte går att prata med längre, som kommer närmare och närmare något slags socialt sammanbrott.

Och vet ni, jag förstår verkligen inte hur jag orkar, hur jag knappt gråter längre. Jag liksom bara krigar på, går framåt, gräver, skottar, orkar. Har gjort det så länge att jag knappt vet något annat slags liv.


3 kommentarer:

saga sa...

Dags att sluta upp med det där nu va?

Så jävligt ska ingen behöva ha det.

TrickyTricky sa...

Jag vet bara inte hur man överger en mormor som bara har oss, är gammal och som sagt nästan blind. Sonen överger jag aldrig, han är mitt älskade barn vad som än händer.
Kommer inte in på din blogg !

Peter Midas sa...

Jular kan vara lite komplicerade, framför allt i moderna konstellationer med ex-fruar, nya partners etc. Så här såg besättningen ut hemma hos mig, ganska dråpligt egentligen!! SOm en scen ur en Bergmanfilm....
Jag, mina två tonårssöner, deras mor med ny särbo samt särbons son, särbons exhustru, hennes nya partner och hans två döttrar från ett tidigare äktenskap samt en hund tillhörande någon som jag inte vet vem det är. Vi hade i alla fall jättekul och enormt trevligt allihopa, framför allt jycken som matades med diverse skinkbitar, köttbullar etc under julbordet..... Tomten är far till alla barnen!!