En gammal förlorad vän dyker upp på fb och jag gråter nästan över alla förlorade år.
Jag minns exakt, vi blev verkligen ovänner men nu känns det så onödigt, så förlorat.
Vi kunde verkligen prata om allt och gav varann så mycket.
Vi var så lika och ändå skilde det en avgrund, det var den avgrunden som skilde oss åt.
Nu ska vi ses i påsk.
Kanske har vi blivit äldre och lugnare, kanske kan vi hitta vänskap igen.
Och en annan nära vän som jag idag funderat över om det är dags att stryka streck över ?
Hon som lånat pengar år efter år och nu är uppe i ansenliga summor. Jo hon har och har haft det svårt och jag har alltid ställt upp och stöttat. Hon har ibland fått pengar i krissituationer och ibland bett om att få låna. Det hon fått har jag gett och inte fört bok över men det hon bett om att få låna är nu uppe i sådär 35.000:-.
Det blir så svårt med vänskap och pengar för det är inte enkelt att se henne handla saker när det liksom är mina pengar.
Jag är inte jätterik, jag har det bra, jag jobbar ihop mina pengar och det är väl just det.
Och alla andra förlorade vänner, alla de man träffar en kort tid, känner gemenskap med men som inte finns i ett naturligt sammanhang längre och alltså måste kontaktas, bokas in.
Så trött på att inget någonsin är enkelt och självklart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med.
Jag har problem med att jag vill ha perfekta vänner utan fel och brister. Stackars människor att leva upp till det där liksom...!?
Kram
Men jag har verkligen inga såna krav och ändå är det så svårt.
Hej hej, jag känner igen det där. Både att många är kassa på att improvisera och har fulla kalendrar, och att man ibland kan ha haft sin vänskap för så länge sen att det inte känns som att man ens är den där människan som kände den andra över huvud taget.
Jag är bra på att improvisera vissa dagar, medan ibland tycker att jag får förslag alldeles för sent, som idag när jag blev bjuden på lunch i stan, på kort varsel, och var helt inställd på att vara hemma och kurera mig.
En annan lite otrevlig upptäckt när man träffar folk från förr är att man överdrivit sin vänskap, och när man pratar om gemensamma upplevelser, så kanske de inte ens kommer ihåg att man gjorde det ihop.
Och så är det andra som stökar till det. Jag fick till exempel höra en massa skit om att min "bästa polare" tyckte jag den konstigaste j-a brud han mött, vilket bidrog till att jag inte tog mer kontakt. Det är inte alls säkert att han verkligen sa så eller menade mig. Att möta folk från förr får en ofta att börja fundera på hur det egentligen var, och vad som hände...
Skicka en kommentar