Saker faller på plats

Typ tvåhundra sms eller nåt sånt och vi börjar så sakta hitta nån slags fungerande ton.

Vi pratar sommar, planer, barn, åtaganden, drömmar, gammalt skit dyker upp och vi tappar taget ett tag, jag misströstar, börjar fundera på att lämna alltihop, orkar liksom inte en gång till.

Men så sträcker han ut handen och jag känner hur det hugger till, gråter en stund, egentligen inte över honom men över livet som skadat mig så mycket, över alla män som krossat mig, som kritiserat och förminskat mig till dess jag tvivlade så på mig själv och mitt värde.

Och jag känner att jag vill, ja jag vill älska honom, jag vill ha honom i mitt liv även om det sannerligen inte är någon enkel resa.

Jag känner sån ömhet inför hans livsval, så djup respekt för vad han gör, hur han väljer, för vad som är viktigt för honom.

Och jag älskar att ligga i hans famn eller på hans arm och känna styrkan och varsamheten.

Men som sagt, sommaren flyter inte på riktigt så alldeles nyss bokade jag en resa för sonen och mig till samma underbara plats som vi var på förra året, Kumköy Resort i Side Turkiet.

Det känns faktiskt alldeles kanonbra.