Fyra utvecklingssamtal på raken och det sista var det med den medarbetare som inte ska vara kvar längre.
Men eftersom det framkom under de tre första att ingen klarar av att jobba med den personen så kände jag mig bara stärkt och helt övertygad om att det faktiskt var min plikt att se till att den här personen inte längre får arbeta på min avdelning.
Det var givetvis ändå tungt att driva mötet, att leverera sorgliga sanningar är aldrig något nöje men det ingår i mitt jobb, jag har betalt för det och det är bara att gilla läget.
Efteråt fick jag massor av beröm av personalchefen för mitt sätt att hantera situationen och ja, det gick förvånansvärt bra, så bra sånt nu kan gå.
onsdag 28 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar