Skaffa minnen

Vet inte om ni känner igen det här.

Alltför ofta när jag gör något så kan jag känna att det är ett sätt att skaffa minnen.

Jag är inte där, jag upplever inte nuet utan jag ser det liksom utifrån och känner mest att det ska gå över, ta slut, vara förbi och att jag har ett minne att spara.

Så sällan jag verkligen upplever, känner att jag är där och då.

I kärleken, i gemenskapen, i skrattet, vänskapen.

Ja där kan jag vara närvarande.

Häromkvällen var jag närvarande på en konsert, då grät jag, tårarna rann bara och jag kände en oerhört stark känsla av att jag inte ville det skulle ta slut.

Det är så sällan jag känner så.