Nån som trodde det var över ?

De sista två veckorna i mitt liv har varit så intensiva och så fruktansvärt upponer att jag bara inte haft varken tid eller kraft att skriva ett enda ord om allt som hänt.

Jo jag avslöjade honom, jag ringde som sagt till hans flickvän och sen mailade jag eftersom hon absolut inte trodde mig och krävde bevis.

Det var dumt.

Det var dj-igt dumt helt enkelt, att jag mailade alltså.

För det som är nedskrivet kan spridas och kommer att bli ihågkommet för evigt.

Det hade räckt med ett telefonsamtal.

För det hade hon inte kunnat skicka vidare till sina barn som hon gjorde med mitt mail.

Hon lät dem se allt jag skrivit, hon berättade varenda liten detalj, sånt som bara var avsett för vuxna ögon.

Han hatar mig först tror jag, han skickar arga sms, han ringer och jag svarar inte.

Efter två dagar svarar jag i telefon och han frågar varför varför varför....

"För att det finns en gräns" svarar jag.

Och han berättar nu det han aldrig tidigare sagt om hur han varit pappa åt hennes pojkar i 7 år, att de inte har ngn kontakt med den biologiska pappan och att han nu förlorat dem för de är lojala med sin mamma och de skickar mail till honom där de tycker det varit bättre om han dött för då hade de haft sin fina bild av honom kvar....

Och jag tänker att livet är värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Efter tre dagars fullkomligt krig kapitulerar vi båda i ett flera timmar långt telefonsamtal där vi gråter tillsammans.
Han kommer till mig, vi känner glädje och kärlek i ett helt dygn och jag tänker att så här lätt kan det inte vara.
Dagen efter är han bottenlöst ledsen och skickar sorgliga sms igen, han gråter och kan inte förlåta, kan inte förstå.

Två dagar senare säger han förlåt och vi längtar båda så mycket efter varann, vi ses igen och har en underbar kväll och natt tillsammans och sen bryter helvetet ut dagen efter när han får total ångestattack och inte kan se någon anledning alls att fortsätta leva.

Ja sådär har det nu varit, fram och tillbaka. Jag inser någonstans att detta inte är möjligt, han kommer aldrig förlåta mig för att jag gjorde det jag gjorde även om han samtidigt säger att det är han som är upphov till allt från början.

Han sörjer förlorade barn, han sörjer inte henne alls men han är ledsen för det han gjort och det är väl ändå ett gott tecken.

Men hur ska vår kärlek överleva detta ?