Jag avslöjade hans otrohet

genom att först ringa flickvännen och berätta.

Hon trodde inte på mig alls så jag frågade om hon verkligen ville veta för i så fall skulle jag skicka ett mail med alla bevis hon behövde.

Hon ville veta.

Jag skickade och det är bland det värsta jag gjort i hela mitt liv.

Hon svarade efter en timme att hon var helt förstörd men ändå glad att allt kommit fram.

När jag ringde hörde jag honom i bakgrunden sen ringer han mig från sin mobil, jag svarar inte, då kommer flera sms i rad där han hotar med att ta livet av sig och säger en väldig massa hemska saker.

Sen har jag inte hört ett ljud mer.

Jag mår illa och det känns som om jag aldrig mer kommer att bli glad igen.

Uppdatering:
Klockan är snart 13 dagen efter och hela förmiddagen har jag legat i sängen och "pratat" med flickvännen via mail och med honom via sms.

Hon skrev precis så här till mig: "Han kommer inte att ta livet av sig. Det är han alldeles för feg för och det vet han att jag tycker. Det är så enkelt att ta till det för att alla helt plötsligt ska tycka synd om honom mitt i allt. Du ska verkligen inte känna skuld.
Allt är hans fel helt och fullt. han har tagit egna beslut och fullföljt dem till 100 %. Ingen av oss kan ändra på honom. Men det är ngt fel , på riktigt, i hans huvud."

Allt det här påminner om en sång med Monica Zetterlund....helt absurt hur jag fått kontakt med henne och vi liksom reder ut saker oss emellan, hittar lögner och dubbelspel, tror vi skulle kunna varit vänner faktiskt.

Dessutom kontaktade jag en annan tjej vars namn jag sett fladdra förbi och som jag känt obehag inför, det visade sig vara en gammal flickvän från förr. Hon och jag har pratat i telefon länge och väl, underbar människa som tog sig tid för trasiga mig.

Plötsligt befinner jag mig i nån slags märklig kvinnogemenskap på en ytterst ovanlig grund men dock och jag känner mig stärkt av allt detta, det hjälper otroligt mkt.