torsdag 19 juni 2008

Italienska ögonblick 1

Spanien gör mål på tilläggstid och sonen bryter ihop.

Han får ett smärre utbrott där på den italienska sportbaren och säger till mig att "jag drar nu...".

Där har jag mindre än en sekund på mig att fatta ett beslut.

Antingen tar jag strid, säger att "stanna här" och riskerar ett fullständigt frispel där mitt bland alla människor eller så accepterar jag att han faktiskt har så mycket självinsikt att han VET att han måste bort för att lugna ner sig.

Jag accepterade, lät honom försvinna iväg och kände den där välbekanta rädslan av att inte helt säkert veta hur det skulle gå.

Den där rädslan som ändå minskat med tiden, som var så mycket värre DÅ, när han bara var 10 år och försvann i USA och vi fick efterlysa honom flera gånger, DÅ var det inte jag som sa att det var ok, DÅ bad han inte om tillåtelse, DÅ försvann han bara när han blev arg.

DÅ var jag vettskrämd och trodde varje gång att nu är han borta för alltid.

NU kom han tillbaka efter en halvtimme och hade köpt en italiensk matchtröja "istället för den där skämmiga svenska tröjan....".

Så var den saken ur världen.

2 kommentarer:

singel46 sa...

Usch... Att du var så kylig att vänta ut honom...
Måste ha känts bra efteråt...
Kram

Ankan sa...

Puh *ler lättad* det där med fingertoppskänsla är så svårt. Och att i rätt ögonblick "släppa taget" lite om ungarna. Det gjorde du bra!