På resa

Hade tänkt komma med en utförlig reserapport men har just upptäckt att om man googlar på "tennis" och "rimini" så är en av de första träffarna min blogg.

Men...det var ju inte så bra tycker jag, en inte så ovanlig googling kan jag tycka och så vips hittar man hit och fattar direkt att nej men det är ju HON !!

Hon som berättat på jobbet och till alla andra också för den delen att hon ska åka just dit och vill ha just tennisbana på hotellet.

Så om jag berättar precis var jag varit och varför så är risken faktiskt för stor att nån som jag inte vill hittar hit.

Här kommer en skruvad variant.

Har varit i ett av de forna öststatsländerna, ett rätt fattigt torftigt sådant tyvärr.

I en liten stad trodde jag, för att obildade jag inte hört talas om staden ifråga, det visade sig vara den näst största staden i landet med nästan 1 miljon invånare.

Och det förstod jag först när jag kom dit.

Sonen var där och deltog i ett superduperfantastiskt idrottsevenemang.

Som små landslagsstjärnor gick de omkring och blev pysslade med hela tiden.

Jag satt ständigt med tårar i ögonen och gråten i halsen när jag tittade på min son tvärs över planen och tänkte "snälla snälla tränarna låt honom komma in och spela nu så att det här blir ett lika underbart minne för honom som för de andra".

Och älsklingen fick spela och gjorde det så bra och jag var lycklig ända till sista matchen när han blev utbytt pga ett litet skitmisstag och jag såg hur han sjönk som en gråsten rakt ner i marken.

Älskade barnet mitt som jag önskar att jag kunde ge dig lite mer självkänsla.

Nu ska jag leta reda på den snutt på min video där några andra föräldrar på läktaren skriker "bra XXX!!", jag vill att han ska höra det, om och om igen.

För i vårt fina lag är det faktiskt aldrig någonsin nån som skriker nåt illa eller nån kritik utan man höjer rösten bara för att ge beröm, faktiskt väldigt märkvärdigt bra.

Det var lite som att Åshöjdens BK skulle spela i cupvinnarcupen typ.