Singlar sakta men säkert ner i det där svarta hålet som jag ägnar så mycket tid åt att undvika till vardags.
Stillhet, tystnad, ja just det där som jag längtar efter jämt.
När det väl infinner sig så slår det blixtsnabbt över i hopplöst grubblande och kanske också lite självömkan.
Känner mig ensam men jag gör inget åt det, bjuder inte in någon hit, tar inga egna initiativ.
Kanske är det bara efterdyningar av en påskmiddag som kändes påtvingad, sorgen över att min familj är så utarmad och att det som återstår är så sargat.
Min mamma beskriver mig som reserverad och jag tänker på en tjejmiddag jag var på för ett tag sen och där jag faktiskt inte kan drömma om att nån av alla de tjejer som jag aldrig tidigare hade träffat skulle ha beskrivit mig som reserverad.
Kanske är det sorgen över den dåliga relationen med mamma kombinerat med en just nu lika dålig relation till min dotter som får mig att falla.
Nån slags hopplöshet i att jag tycks föra det vidare till nästa generation, oförmågan att se och respektera varann trots att vi är olika.
Eller överdriver jag nu ?
Dottern skriker åt mig att jag har 25 tusen regler för allt här i huset och jag som bara försöker få henne att använda skärbräda istället för att skära direkt i träskivan och att inte dricka upp en liter juice till frukost.....mogen som jag är så skriker jag tillbaka, nåt dumt ogenomtänkt och ja sen sitter jag här och är ledsen.
Och alla mina projekt för den här helgen som bara står där och liksom hånar min oförmåga att ta tag i något av det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du kanske skall tänka på det där svarta hålet som något som är bra, åtminstone inte av ondo.
Efter din påskmiddag och bråk med dottern kanske du behöver ner där och bearbeta diverse, åtminstone komma i kapp, i fas igen. Det tar på krafterna, både mammarelationer, släktmiddagar och bråk med tonåringar. (I know....)
Klart du måste säga till din dotter. Jag kan också ångra mig när jag inte är "den perfekta föräldern" utan skriker jag också.
Försöker prata med min son efteråt när alla lugnat ner sig. Man är inte mer än människa och du gör ditt bästa! Basta! Ofta funkar det men inte alltid. Att vara förälder är också detta.....pust!
Unna dig något bra för det är du värd!!! Riv med dig något gott eller välgörande ner i det där hålet nu.....
Usch vad jobbigt. Sänder dig en kram. Hoppas du mår bättre nu.
Tack snälla ni !!
Det värmer alldeles särskilt mycket när man känner sig låg och nere.
Dottern och jag hittade tillbaka på annandagen, det blev en fin dag tillsammans och nu känns allt lättare igen.
Jisses vad jag känner igen mig i det du skriver.
Det mörka hålet dimper jag ner i med väldigt jämna mellanrum.
Orsaken är ofta min mor.
OCh allt hon sagt och gjort, och inte sagt och gjort..
Gamla erfarenheter och svek skickar också snabbt ner mig.
Jag kan precis som du ofta längta efter stillhet och ensam lugn och ro, men väl där dyker självömkan och ensamheten upp som sällskap.
KBT är mitt nya vapen. Ger mig faktiskt en ny kraft som jag inte trodde jag hade.
/Sus
Skicka en kommentar