När jag började titta på Kalle Ankas jul ensam på julafton så var det inte saknaden efter barnen utan saknaden efter pappa som plötsligt sköljde över mig som en våg av sorg.
Hämtade hans fotografi och satte det på bordet framför mig, pratade med honom en stund, skålade lite, grät och skrattade.
Det var liksom pappas och min julafton, igen, efter alla dessa år.
Hur mycket mamma jag än är så är jag alltid ännu mer pappas flicka.
Barnen kommer ju hem i morgon, det gör inte pappa, han kommer aldrig mer hem igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å vännen. Det är väl en märklig dag - julafton ... så mycket som borde varit, hade kunnat vara ... saknader som ramlar över och minnen som knackar på. Önskar nu att du får en härlig fortsättning på en lång helg tillsammans med barnen KRAM!
Julen är sorgsen. För mig blir den mer och mer sorglig för vart år. Vet egentligen inte varför men det är lättare att bli sentimental... Allt hopas, allt kommer tillbaka och så alla förväntningar!!
Fint att du kunde skåla med din pappa, det uppskattade han säkert! Kram
Skicka en kommentar