Jag har skaffat mig ett eget rum.
Ett rum där ingen ska stöka till det för mig, ett rum där jag får vara ifred, göra vad jag vill, komma hem (eller inte komma hem alls) när jag vill.
Det känns faktiskt som att flytta hemifrån.
Rummet ligger alltså i en lägenhet långt bort från där jag bor till vardags med mina barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ett eget rum??
Utan att flytta dìt??
Vad håller du på med?
Jag har iofs inte med det att göra men eftersom Du skriver om det på bloggen så antar jag att detta faltum tål lite nyfikenhet. Det verkar ju vara en pigg idé men lite ovanlig om Du inte har ett speciellt syfte med annat än att få bo en stund under städade omständigheter då do då.
Ska du skriva en bok där?
Eller hysa en älskare?
Ja en och annan älskare, absolut.
Den seriösa om än inte lika glamourösa förklaringen är att det ska vara ett övernattningsrum för att slippa köra bil så långt varje dag till nya jobbet.
Men körningen är inte så viktig, det är mitt officiella skäl, egentligen vill jag bara ha lite vuxenliv, slippa redogöra för varför jag behöver barnvakt.
Smart tänkt!!
Lycka till både med lägenheten och eventuella besökare!
Jag förstår i alla fall. Tror jag.
När jag växte upp och blev runt 11 fick jag eget rum. Småsyskonen fick samsam i gemensamt. Föräldrarna trängdes i sin dubbelsäng. Klart jag behövde eget rum, men dom andra då?
Poff. Plötsligt är man sambo med småbarn osv osv - och så långt långt senare.. skulle det vara så inihelvete konstigt att en vuxen person behöver få vara helt ifred efter kanske 20 år utan nåt privatliv?
Det som är så svenskstandard i tonåren blir sån jäkla lyx som vuxen.. EGET RUM.
Skicka en kommentar