Fem minuter innan ett megaviktigt möte ringer sonen från Australien och gråter. Och plötsligt känns livet alldeles vanligt igen. Jag tvingas säga just det, att jag har ett möte som inte kan nonchaleras och det finns massor av möten som kan just det, nonchaleras. Det här var viktigt för många människor. Ibland går det bara inte.
Fick iväg ett nödrop till storasyster.
Hon svarar trött att ja, visst, hon ställer in allt och goes in emergencymood.
Vad trodde jag ?
Att livet ändrade sig på riktigt ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men kanske att dalarna inte kommer lika tätt och inte är lika djupa.
Barn är barn så länge vi lever. Fast vi ibland tror att nu klarar de sig på egen hand.
/Helena
Skicka en kommentar