Alldeles lycklig.
Inte för att något särskilt hänt utan för att perspektivet när jag ser ett år bakåt säger mig att vi och jag är på väg någonstans.
Mexico nu och för ett år sen.
Så annorlunda och såå mycket bättre !
Jag var inte helt slut när jag kom dit, flygresan var trevlig, sonen och jag har pratat, umgåtts på ett helt nytt sätt. Det händer fortfarande att han biter av en konversation på ett abrupt och kanske något otrevligt sätt men jag är lugnare och går inte igång på det.
Vi har det så mysigt, roligt.
Han får igen uppleva hur vilt främmande människor spontant säger till mig hur mycket de älskar honom (the american way ).
Han blir så omtyckt, människor kommer fram till mig och pratar om hur trevlig han är, hur mycket de tycker om honom. Nyfunna vänner skriver på fb att det är en sorglig dag när han åker hem.
Och man måste förstå, måste ha hängt här länge för att förstå. För en del är sånt här vardagsmat och vanligt.
Inte för oss, inte för honom.
En kväll pratade han helt spontant om sin tourettes och helvetet med det.
Och sista dagen var både han och alla prylar på plats :-).
Och jag, längtar till jobbet. Har kul där också. Det har tagit tid men nu börjar det kännas lite hemma där också.
Gott Nytt År kära vänner !!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stor kram, vad jag blir glad!!
Tack H !
Kram
Härligt att höra och så skönt att ni kan prata om det som varit. Fint att din son kan berätta om allt han gått igenom och går igenom.
Tourette...I vår familj är vi lite ticsiga av oss. Ibland tror jag att jag har en mycket mild form av tourette. Fan vet.
I många många år var ticsen borta men så kom de tillbaka för ett år sedan ungefär. Blir så trött. Jag har bara små ljudliga tics och typ blinkningar. Och i sociala sammanhang kan jag trycka bort dem. Är jag i en ticsperiod kommer de desto mer intensivt när jag sedan är ensam igen.
En väninna jag har, som är skolläkare, sa när hon fick veta att jag "haft" tics att "Åh, grattis! Det vittnar om ett snabbt intellekt med massor av extra tankebanor och möjligheter till upplevelse.
Förklaringen var, enligt henne, att det ibland blir för mycket och synapserna hinner liksom inte med. Överskottsladdningen kommer då ut genom grymtningar, blinkningar, visslingar eller viftningar i stället!!
Haha, det där har varit användbart. Jag är bara lite övertaggad i hjärnan. Vänta ett tag, några veckor i alla fall, så är det en jämn ström på elektriciteten igen :P
Tja. I alla fall vet jag en hel del om både ticsproblematik och om tourettes. Jag har inte velat läsa boken eller se dokumentärer om Tourette i någon slags oro över att nej, tänk om det sätter i gång ännu värre tics hos mig! Det bästa för mig har alltid varit att ägna så lite tid och uppmärksamhet åt det som möjligt.
Det började när jag var 12 år. Det är få som vet om det, bara de som levt nära mig. Det har aldrig varit ett stort socialt problem för mig. Men perioderna med tics gör mig andfådd och lite mer orolig.
Hoppas att du mår bra. Jag har så mycket att läsa i kapp inser jag :) Kram Nike
Skicka en kommentar