Allt detta roliga, givande, utvecklande och cirkelvidgande som sociala medier ibland är kräver dock en stark själ.
En god självkänsla sitter inte i vägen.
Men här hos mig är det dessa dagar en bristvara.
Jag vet att jag är för trött, för sliten, t o m alldeles utsliten.
Och i den tröttheten är det inte lätt att stå rak, orka vara stark och opåverkad av att bli bortvald, bortglömd.
Att se människor jag bjudit in till nyår knappt bemöda sig med att svara men samtidigt göra upp planer med andra gör mig faktiskt ganska ledsen.
Så just nu är jag ganska trött på det men loggar ändå tvångsmässigt in på fb och twitter hela tiden.
Självplågeri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag grät också på julafton. få ihop något enkelt där ap gott nytt alla kända, okända och ofödda! nyårsångesten och går över efter tolv, det blir nytt år oavsett. få vi är visade sig bli oöverkomligt. det var tre pers, sen kom jag uppriven och ledsen vid halv fyra, en gick, och några timmar senare dök andra barnet upp.
jag var i slut. satt sen ensam på en pub på götgatan ich tillbringade julaftonen under täcke framför tvn. trots planering med stora marginaler giick det bara inte att genomföra.
(det har sina sidor att skriva på mobilen och inte ha läsisarna på..) det kanske går att förstå vad jag skrev, och nu är skönt nog de här helgerna över. Jag förstår ganska väl varför folk är så himla rädda att hamna i kylan - och därför ställer andra utanför.
Att på jobb bli utsatt i kylan och marginaliserad är en del, en annan att inte ha ha haft det där lyckliga kärnfamiljslivet varken som barn eller vuxen. På facebook kan jag läsa mellan raderna på tjejernas statusar. Många är närmast sönderstressade trots att de är två vuxna som borde kunna dela ansvar och arbete.
Skicka en kommentar