Det är bara några år som det bästa sonen visste var att jag gjorde klisaga när han skulle sova.
Det betydde att jag ritade en saga på hans rygg.
Känns just nu som det var hundra år sen.
Nu är det "rör mig inte" som gäller och så dj-a mycket saknad att jag ibland inte vet hur jag ska överleva.
Kanske jag inte ska överleva, kanske det är över nu.
Kanske jag gjort mitt nu, kanske jag inte gjorde det som var mitt.
Känner så ofta att jag aldrig hann med, aldrig hann njuta av livet med barnen.
Jag bara kämpade på hela tiden och längtade efter lugn och ro.
Nu är det lugn och ro, tomhet, saknad och total djävla ångest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hehe det är ju nu det börjar ju, yrkesrollen mamma slut och nöjesrollen kvinna kan börja.
//T
Åh T, känns ju som den där nöjesrollen kvinna kommer så sent i livet.
Den fanns där när jag träffade dig och det var en angenäm bekantskap.
KRAM!
Skicka en kommentar