Så meningslöst

det känns att skriva om de pyttesmå problem jag har och haft.

Jag läser nästan bara en blogg just nu och ibland när jag vågar klickar jag på länken till den andra bloggen, den som är så smärtsam att det är som att få ett bländande vitt ljus i ögonen.

Jag tänker inte länka, jag är inte ute efter att någon ska hitta hit, inte alls.

Det är min vän Christina på Tara som skriver om det ofattbara sorgliga som hänt en av hennes allra bästa vänner, familjen med sonen som dog i tågolyckan.
Ibland vågar jag läsa vad hans pappa skriver i sin blogg men inte varje dag och bara när jag har mina egna barn intill mig, sådär att jag kan gå och titta på dem och känna att de finns kvar här.

Jag har träffat pojkens mamma några gånger och det är en av de mest charmiga, söta, rara och allra roligaste kvinnor jag mött och nu ser jag henne framför mig och tänker bara att livet inte är begripligt alls.