Minnen minnen

Så trött på alla dessa minnen som bara väcker sorg i mig.

Avundas alla de som levt i en lång relation, som inte har tusen uppbrott i bagaget.

Sitter på golfkurs med en massa kvinnor, vi diskuterar vilka vi vill spela med, vänner, en man osv.
De flesta raljerar kring hur knepigt det är att spela med sin man, mycket kritik och irritation.
Och jag kan inte säga ett ljud fast jag så gärna vill. Jag kan inte berätta om hur fantastiskt det var att spela med kärleken, hur alldeles ljuvligt vi hade det ihop, hur han varmt och kärleksfullt hjälpte mig och hur jag inte en enda gång blev irriterad. Hur vi skrattade så vi kiknade därute på golfbanan. Hur vi sen, efteråt, satt en hel middag och pratade om spelet, roliga incidenter osv. Jag vill berätta för de här kvinnorna vilka underbara minnen jag har och hur annorlunda min upplevelse är. Men det gör jag inte, för jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vad jag ska kalla honom, "mitt ex" "min fd pojkvän" eller vad säger man ?
Nej förstås, man säger inget alls.

Det är de här minnena som man inte kan dela, inte med honom, för han finns inte i mitt liv längre, och inte med andra för jag kan inte ens prata om honom på nåt vettigt sätt.