Lite matt i lacken

Det är ett sånt där uttryck som ibland känns väldigt passande.

Som idag, efter ett fruktansvärt intensivt dygn som började igår morse när sonen skulle utlokaliseras med flyg norrut samtidigt som jag då skulle passa på att dejta lite :-).

Jag väcker honom två timmar innan flyget ska gå. Han har inte packat. Han vill egentligen inte åka trots att det är han som bett om det en vecka tidigare. En tjej han ska hälsa på. Men mellan impulsen att åka dit, den bokade flygbiljetten så har väl andra tjejer dykt upp så de senaste dagarna har han försökt komma undan. Men eftersom jag ska möta en dejt som kommer med flyg till Arlanda bara en timme efter sonens flyg så är jag benhård. Han SKA åka !

Tiden går, han packar inte, jag hetsar omkring och försöker göra mig klar, mycket som ska ordnas inför en dejt :-).

Nåväl till slut slänger han ner lite kläder, skriker på mig om allt mellan himmel och jord. Jag har nedräkning, säger lugnt till honom att nu är det 30 minuter, nu är det 15 osv. Checkar av att han har passet och bankkortet. Det enda viktiga.
Jag ställer mig vid ytterdörren och markerar avgång, öppnar nyckelskåpet för att ta bilnycklarna.

Bilnyckeln hänger inte där.

Och jag har bara en numera.

Rusar runt i panik eftersom morgonens mycket pressade situation redan har försatt min hjärna på tomgång. Jag har ingen aning om var jag ska leta men jag vänder upp och ner på ALLT inkl smutstvätt osv.
Frågar sonen om och om igen om han sett den, men nej. Efter femton minuter börjar det bli panik så jag ringer taxi och säger till sonen att det här klarar du ! Ser paniken hos honom och tänker att nej det gör han nog inte.

Funderar på alternativa lösningar för mig och dejten om nu sonen inte kommer iväg.

Han springer till taxin och jag fortsätter leta hemma. Efter en halvtimme när jag redan messat dejten att han nog får ta tåget istället för att bli hämtad så hittar jag nyckeln i sonens jeans som han hade haft på sig kvällen innan på krogen...

Tusen tankar om varför, många eländiga tankar kan jag säga.

Nervös över om han är på väg med flyget eller på väg hem igen (mobil har han förstås inte för de försvinner efter bara ett par dagar och nu har han redan förbrukat 4 st i år )sätter jag mig ändå i bilen för att hämta upp dejten.

Inte ett dugg laddad för det efter en helvetes förmiddag.

Men han kommer och jag tinar upp snabbt. Vi gör en liten utflykt, äter lunch i solen och åker sen hem till mig. Sonen är inte hemma, yes yes tänker jag lyckligt, han kom med planet !

Dejten, det är han som uttryckte sig så fint om att "vänta på julafton" när vi skulle ses.

Och jag får äntligen koppla av med fint sällskap. Verkligen koppla av med sonen på behörigt avstånd. Bli ompysslad av av en riktigt bra man.
Men som sagt nu när jag skjutsat honom till flyget efter ett dygn så är jag, just det, lite matt i lacken :-)