Att bo på två håll

Och leva sitt liv med ett ben i varje stad.

Det sliter på många sätt.

Igår kväll drabbades jag av en ensamhetskänsla som var djupare än vad jag känt på länge.

Satt ensam hemma, ingen här i den lilla staden hade tid eller ville umgås och samtidigt i den stora staden var jag bjuden till mat och roligt umgänge men hade tackat nej eftersom att åka dit på en lördag när jag just åkt hem på fredagen och sen ska tillbaka på måndagmorgon liksom känns aningen arbetssamt.

Men det här är ju effekten av att jag delar på mig, jag underhåller inte vänner och umgänge här i min hemstad utan glider sakta över till storstadsumgänge, här hemma tror gamla bekanta att jag kanske inte längre är så intresserad av att umgås samtidigt som jag inte har något självklart enkelt umgänge i storstaden.

Och jag känner igen det, har gjort det här förut, då när jag flyttade från hemstaden för att jag träffat kärleken, där jag blev kvar i 7-8 år och lagom hade skaffat några nya fina vänner men tyvärr tappat en del i hemstaden när det var dags att flytta hem igen, då med två pyttesmå barn.

De gamla vännerna från den andra staden har jag numera bara sporadisk kontakt med och hade det inte varit för facebook hade den varit noll nu.

Så vart vill jag komma, jag vet inte riktigt, kanske att jag inte vet om jag orkar leva så här, att det är dumt att bo i storstaden också, att försöka skapa mig ett liv där, kanske ska jag hålla mig här hemma, resa till arbetet och sen hem, varje dag, skapa mitt liv här, koncentrera mig.

Men så tänker jag att nästa vecka har jag två roliga saker inbokade, en middag hemma i min pyttelilla lägenhet för några vänner och det är första gången, har inte bjudit hem någon tidigare och så har jag en nätverksträff på jobbet med ett gäng superroliga tjejer.

Så jag kan ju inte bara bestämma mig utan får väl låta livet tuffa på och se vad det blir till slut.