Men sanningen är att jag ligger på mitt flashiga hotellrum och bara gråter.
Gråter över ett liv som det aldrig blir ordning på eller snarare en son som det aldrig blir ordning på.
Kaoset är totalt på hemmaplan, nyblivna lägenhetsgrannarna klagar och de har ju skäl till det.
Min son kan inte bo i en lägenhet, jag vet inte var han ska bo överhuvudtaget, jag vet inte hur hans liv ska bli.
Just nu tror jag inte jag orkar mer, jag har orkat så länge, kämpat så dj-a hårt men nu när han snart är sjutton och jag inbillade mig att vi kommit nånstans så vänder allt tillbaka.
Problemen är så stora, de bara växer, kan inte ens skriva om det.
Senaste är att han kastat ner sina skitiga kalsonger på grannens altan, rakt under hans fönster, dvs ingen behöver tvivla på var de kommer ifrån.
Han blånekar och hans syster är helt galen, jag med, men jag är i Barcelona och försöker ha lite skön semester några dagar vilket inte alls går eftersom jag försöker styra upp kaoset hemma.
Det kan möjligtvis låta lite smålustigt men anledningen att han kastar ut dem är ju att de är så skitiga att de inte ens kan läggas i smutstvätten, jag tror inte att grannen kommer att tycka att det är lustigt att plocka upp dem.
En annan granne har just ringt på och sagt att han och hans fru inte kan sova sen vi flyttade in.
Jag är inte förvånad, jag har bara väntat på det här, hoppats att huset varit så välisolerat att inget hörts till andra lägenheter men så var det alltså inte, de var bara inte så snabba att klaga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Är det hög musik eller vad? Han verkar inte alls vara mogen att vara ensam (med sin syster?) så pass mycket. Tråkigt och kvävande för en ensam mamma så klart, but there it is.
Och systern? Känner hon att hon måste styra upp och ta ansvar när du inte är hemma?
Det här är skitkänsliga frågor, jag fattar det, men jag ställer dem ändå och jag antar att du har ställt dem till dig själv. Vad brukar du svara då?
Nej han är inte mogen att vara ensam hemma och absolut inte med storasyster. Allt var planerat noga, han skulle bo hos mormor i tre dagar, Storasyster som är 19 bor hemma själv. Men så blev han plötsligt ledig från skolan varpå mormor godkänner att han sover hemma. Ingen frågade mig och så blev det som det blev. Nej det är inte hög musik, det är hans dataspelande i kombination med hans högljudda tics och just nu ser jag bara en lösning, vi stänger av internet hemma. Jag förmår inte honom att sluta spela eller hålla vissa tider, det är som värsta missbruket. Men ticsen kan jag inte förbjuda och vet inte vad grannarna säger om jag berättar, det är ju en sjukdom, ett handikapp, får man inte bo i lägenhet då eller ?
Ruggigt besvärligt. Ticsande av den mer fysiskt störande sorten har vi i en av kusinfamiljerna, men den killen har faktiskt delvis lyckats styra om ticsen till lite mindre asociala varianter...
Den hjärtskärande sanningen om störningar är nog att det inte spelar så stor roll om det beror på ett funktionshinder. Men så långt ska det kanske inte behöva dras?
Älskade söta du. Hoppas att du inte skuldbelägger dig själv eller skäms över hur det ser ut. Låt grannarna veta så att de kan förstå, om de väljer att ha problem med sanningen så är det deras problem, inte ditt. Du gör allt du kan för att täppa igen hål och fixa. Ingen skam och skuld, okej?
Massa kramar!
Lucky: Att bli störd så att man inte kan sova är inget man väljer som granne. Och som "störande part" har man inget att vinna på oförsonlighet heller.
Ett funktionshinder finns där - så är det, och någon enkel bot finns sällan. Men det går heller inte att hävda sin rätt att störa andra genom att hänvisa till funktionshindret. (Men det var kanske inte så du menade?)
Förstår precis hur du känner tror jag. Man lever på en krutdurk och anpassar sig hela tiden, parerar, lagar, ordnar i kaos. Jag kunde bara koppla av förut om jag inbillade mig om jag var bortrest med ansvaret överlämnat till någon annan vuxen person. Jag höll på att bli vräkt under åratal och ångest hela tiden när jag inte var hemma. Bara hög jävla tekno löser det.. ute på lokal då för säkerhets skull.
Ring eller sms:a mig om du vill!
Det är svårt med graden av öppenhet, man vet aldrig var det landar. Jag har valt att vara väldigt öppen med sonens problem gentemot vänner, föräldrar till klasskompisar, lärare osv MEN grannar, nej det känns inte ok. Nånstans finns en gräns och jag vill inte "outa" honom till alla.
På förra stället fanns det grannar som inte stördes men som jag ändå berättade för ifall något skulle hända, men vi hade känt varann länge, det fanns en historia att luta sig emot. Här är vi nya och blir definierade som den där störande familjen. Vi är mer än så.
Eva; vi måste ses nån dag och prata, jag hör av mig nästa vecka. kram
Det gör vi, hörs, kram kram.
Skicka en kommentar