knackar på och jag gråter, anklagar, blir vilsen, tappar tillit och jag vet inte allt.
Gör dumma saker, tänker framförallt väldigt dumma saker.
Och han skriver hur åtminstone han trott att vi var på allvar, att han hittat den han sökte.
Och jag gråter, trevar mig fram, famlar efter stöd.
Söker stöd på fel platser.
Fan vad svårt livet är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar