Nu fick jag bara nog

I min bekantskapskrets finns en kvinna som för ca två år sen separerade efter att hon på ett lite trist sätt upptäckt att hennes man hade en affär.
Jag har känt henne och övriga familjen rätt så länge genom våra barn.
När det hände var barnen mellan 14 och 16 år.
För mig som blev lämnad av barnens far när min yngste var ett halvår och som sen dess gått igenom ett och annat och framförallt varit ensam med ansvaret för mina barn hela deras liv så blir jag lätt (!) provocerad av den otroliga uppbackning och dessa floder av empati som sköljer över henne på facebook.
Hur svårt är det att leva själv med tre synnerligen välartade tonåringar ? För mig är det ett extremt i-landsproblem och jag kräks på alla käcka uppmuntrande tillrop om hur duktig hon är och hur alla förstår hur otroligt tungt hennes liv plötsligt blev.
Hon är en synnerligen kapabel kvinna med ett mycket högt uppsatt jobb, hög lön, ansvar osv.
Ja jag blir provocerad av alla som om och om igen talar om hur stark hon är som klarar av att ta hand om barnen själv. Jamen vet ni, tonårigar tar rätt bra hand om sig själva, särskilt dessa, det gör inte ettåringar och treåringar kan jag berätta.