Resan närmar sig och våndan i mitt bröst bara ökar.
Jag är inte den som är den....jag kan just nu säga att jag ångrar mig, ångrar att jag (som det känns just nu) ska tvingas vara med honom en hel vecka.
För att det just idag inte känns som om jag känner honom längre, som om jag ens tycker om honom längre.
Plötsligt kom ilskan över mig, ilskan över att ha fastnat i hans trassliga nät av relationer.
Ilskan över att han tycks ha glidit genom livet utan att uppnå någon som helst form av självinsikt.
Dels är det hur han hanterade mig, hur ovarsam han var, men även sånt han berättat om sitt förflutna, allt tillsammans ger mig en bild av en väldigt omogen människa.
"Du saknar ju för fan totalt sjukdomsinsikt" har jag lust att skrika åt honom.
Men framför allt är det nog den här obehagliga känslan av att jag ska resa bort med någon som jag inte längre tycker att jag känner, jag vet te x ingenting om vad han har gjort på sin semester i sommar, bara en detalj men det skapar ett avstånd.
Ju mer jag tänker på honom ju mindre minns jag, jag minns nästan ingenting som vi pratat om längre.
Det är kusligt.
Uppdatering:
Först kom ett sms som var ovanligt gulligt skrivet, lite om resfeber och så, jag svarade inte, efter en halvtimme ringde han, jag svarade inte.
Sen ringde jag upp efter en stund och han pratade och pratade, han ville liksom inte sluta.
Han frågade om allt och han undvek att ställa följdfrågor i vissa ämnen (ja när svaret kunde ha blivit "men den där killen jag träffar nu..."). Ingenting i det han sa tyder på att han verkligen träffar hon den nya, snarare kändes hela samtalet som om han ville pejla var jag står. Ja, puuh säger jag bara. Men hur det än är så känns det mycket mycket bättre nu. Och jag lyckades till och med fråga hur han skulle komma till Arlanda, "jag tar bilen dit", jaha såå skönt tycker jag. Någonstans känns det som om vi är mer på samma nivå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Å herregud. Jag tänker mig in i det - omvänt - om det skulle gälla mig och mitt ex. Herregud. Detta kräver en hel del fokus tror jag. Från din sida ... du kan inte låta ilskan packas ner tillsammans med strumporna i väskan. Den måste du lämna hemma. För din egen skull. Och barnens. Försök hitta ett förhållningssätt till honom innan du åker. Att han liksom inte är ditt ex. Utan något annat. Och hur lätt är DET??!?!
Stooor kram. Du är stark som gör det här!
Hej gumman. Glöm inte bort att du gör det för sonen. Det var i alla fall de argument du använde för honom, för oss och för dig själv. Du tvingas inte till någonting - kan vandra egna långa promenader och hitta glädje i dig själv och i att sonen är på resa med kompis. Med honom behöver du inte prata mer än nödvändigt, OM du inte vill. Det räcker att vara hövlig, och distant.
Tack ! Det betyder verkligen så mycket att ni stöttar.
Vet ni, just nu är jag så ynklig och mest rädd för att "hon" den nya ska skjutsa honom till Arlanda.
Tänker på det hela tiden, hur jag i så fall kommer falla ner och dö på fläcken. Samtidigt kan jag ju bara inte säga nåt om det till honom, det verkar ju inte klokt.
Jag menar, det verkar ju inte klokt om han skulle göra så. Eller ?
Christina !
Mitt ex är inte i närheten av ditt, du hade ett helt liv tillsammans med honom, jag hade bara våren och Paris.
Min smärta kan inte jämföras på samma dag som din.
ms.take skrev det bra. Gör så, precis så. Njut av att vara där. Var hövlig men distanserad. Låt honom undra vad som försigår inom dig och vad det är som gör dig så cool och nöjd. Ta hand om dig och om sonen.
Ja det ska bli ett sant nöje....*L* han undrar ju redan vad eller vem det är som gör mig just så cool och nöjd....haha...det ska han fortsätta med tycker jag.
Skicka en kommentar