"Asså du får ju skylla dig själv som kommer att få betala typ 15.000 kr för busskort eftersom du är så lat och inte orkar engagera dig i om jag ska få busskort eller inte.....xxx:s mamma hon har ju minsann brytt sig och ringt och klagat och...."
Men gud jag stryper henne....tänker jag och försöker låta bli att falla i den försåtliga fällan att börja försvara mig och mitt liv.
Fan jag absolut hatar att bli jämförd med andra föräldrar, alldeles särskilt eftersom det alltid innebär att jag hamnar på minus.
Jag vill bara skrika "jag är för fan själv med dig och din bror, jag ska göra precis ALLT själv, det kanske är så att jag varken orkar eller hinner ringa om nåt dj-a busskort"
"Du är ju typ skyldig mig massvis med pengar redan, hur ska du ha råd med det då ? "
Skyldig ?
Jag vill bara skrika "dra åt h-e" men det gör jag som tur är inte, jag biter ihop och funderar över i vilken ände jag ska börja.
torsdag 30 augusti 2007
fredag 24 augusti 2007
Engelen igen
Så var det avklarat också.
Igår kväll var jag på samma ställe där jag i vintras mötte kärleken.
Tidigare på kvällen hade jag just suttit och sagt att dit tänkte jag mig inte mer, det var så starkt förknippat med honom, det var första och enda gången jag varit där.
Vi hade lite fest på jobbet och jag försökte få med mig några till ett annat musikställe i stan men ingen nappade, så lite senare när jag satt med lite annat folk så var det nån som plötsligt sa "nu drar vi till Engelen" och jag var ju så himla musiksugen så jag hängde på.
Och det blev så bra, det var ett kanonband, Desoto som spelade, bl a gjorde de Springsteens "Hungry Heart", då var jag tvungen att berätta att jag faktiskt såg honom i den legendariska spelningen på Ullevi -85 (visst var det 1985 ?) och insåg att jag genast blev äldre i de något yngre kollegornas ögon.
Skönt att jag kan gå på Engelen igen !!
Igår kväll var jag på samma ställe där jag i vintras mötte kärleken.
Tidigare på kvällen hade jag just suttit och sagt att dit tänkte jag mig inte mer, det var så starkt förknippat med honom, det var första och enda gången jag varit där.
Vi hade lite fest på jobbet och jag försökte få med mig några till ett annat musikställe i stan men ingen nappade, så lite senare när jag satt med lite annat folk så var det nån som plötsligt sa "nu drar vi till Engelen" och jag var ju så himla musiksugen så jag hängde på.
Och det blev så bra, det var ett kanonband, Desoto som spelade, bl a gjorde de Springsteens "Hungry Heart", då var jag tvungen att berätta att jag faktiskt såg honom i den legendariska spelningen på Ullevi -85 (visst var det 1985 ?) och insåg att jag genast blev äldre i de något yngre kollegornas ögon.
Skönt att jag kan gå på Engelen igen !!
måndag 20 augusti 2007
Winnerbäck
Det finns ingen som han.
Lyssnar på hans nya singel och den är så enkel, lågmäld men träffar mig rakt i hjärtat.
Tårarna rinner oavbrutet, jag spelar den om och om igen och släpper fram lite gråt som tydligen hade gömt sig nånstans i ett hörn.
Fina Winnerbäck.
Länken funkar så klicka, lyssna och njut (och kanske gråt lite).
Lyssnar på hans nya singel och den är så enkel, lågmäld men träffar mig rakt i hjärtat.
Tårarna rinner oavbrutet, jag spelar den om och om igen och släpper fram lite gråt som tydligen hade gömt sig nånstans i ett hörn.
Fina Winnerbäck.
Länken funkar så klicka, lyssna och njut (och kanske gråt lite).
söndag 19 augusti 2007
New York !!
Here we come !
Hittade just osannolikt billiga flygbiljetter till New York för mig och barnen i höst.
Har just bokat....OCH betalat, herregud det är ju det jag säger, det här är för enkelt, för snabbt, men åhh så roligt det ska bli !!
Hotell i New York någon ?
Och alla andra tips och förslag förstås på vad man gör med två tonåringar i New York.
Hittade just osannolikt billiga flygbiljetter till New York för mig och barnen i höst.
Har just bokat....OCH betalat, herregud det är ju det jag säger, det här är för enkelt, för snabbt, men åhh så roligt det ska bli !!
Hotell i New York någon ?
Och alla andra tips och förslag förstås på vad man gör med två tonåringar i New York.
lördag 18 augusti 2007
För oss med bekräftelsebehov
På den nya dyra dejtingsajten där t o m mesiga jag har vågat lägga ut en bild.
Så får man såna här meddelanden, ja men ärligt talat, VEM blir inte glad ?
Klart man blir.
Kvällen är räddad !! (*skratt*)
"I like your face and what you write in your profile. I notice that I am above your age limit, but I find you so very charming that I want to send you a compliment anyway."
Så får man såna här meddelanden, ja men ärligt talat, VEM blir inte glad ?
Klart man blir.
Kvällen är räddad !! (*skratt*)
"I like your face and what you write in your profile. I notice that I am above your age limit, but I find you so very charming that I want to send you a compliment anyway."
Han sa aldrig att han tyckte jag var vacker
Nej det gjorde han faktiskt aldrig, han sa "du är fin xxxx" men han sa aldrig vacker.
Kom plötsligt att tänka på det därför att jag sitter här lite trött men nöjd och tänker på kvällen igår som jag tillbringade med någon som kallade mig för "vackra kvinna" flera gånger och idag skickar sms med ungefär samma formuleringar.
Och jag tänker att det är så det skall vara, älskar man någon så är den människan vacker, eller hur ?
Och tycker man det, är det bra att berätta det ibland, tycker man det inte kanske man ska fundera över vad det betyder.
Kom plötsligt att tänka på det därför att jag sitter här lite trött men nöjd och tänker på kvällen igår som jag tillbringade med någon som kallade mig för "vackra kvinna" flera gånger och idag skickar sms med ungefär samma formuleringar.
Och jag tänker att det är så det skall vara, älskar man någon så är den människan vacker, eller hur ?
Och tycker man det, är det bra att berätta det ibland, tycker man det inte kanske man ska fundera över vad det betyder.
onsdag 15 augusti 2007
Ett bra och värdigt avslut
Ja resan blev faktiskt det.
Det var lite oväntat men faktum är att de sista två dagarna kände jag uppriktigt att "kan du inte gå nån annanstans så jag får läsa i min bok istället för att prata med dig".
Första två dagarna var lite darriga, visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, plötsligt la han armen om mig och skojade om nåt och jag gick sen och grubblade i flera timmar vad han menade med att göra så.
Han sökte mer kontakt med mig än jag med honom, så var det men det var säkert bara pga att han är så oerhört mkt mer social än jag. Jag är ju mer nöjd med att sitta i ett hörn och läsa i lugn och ro jag.
Dag 3 hade vi ett långt och allvarligt prat om det som hade hänt.
Jag berättade en historia för honom som jag kanske hade skruvat aningen för att den skulle vara en slags duplikatkopia på det som gjorde att han bestämde sig för att dumpa mig så hastigt.
Men historien är ju sann och det kändes viktigt för mig att han fick höra det, att jag också hade ett förflutet som inte släppte taget om mig så lätt och om ödet hade velat så kunde det varit jag som sagt samma sak till honom.
Efter det samtalet var jag helt lugn, både han och jag var noga med att inte trivialisera det som varit mellan oss, båda höll med om att vi varit allvarliga med varandra, att vi menat det vi sa.
Sen såg jag på honom utan de rosa glasögonen.
Då fanns det t o m stunder när jag inte ens tyckte om honom.
Jag kände att vi aldrig samtalade, vi bara spelade "pingpong".
Jag såg hans enerverande son med nervpåfrestande matvanor och jag var bara så nöjd med att inte behöva engagera mig mer i den lilla familjen, så nöjd med att slippa förhålla mig till allt det.
Hela tiden kände jag dock en ömhet för honom, en vilja att smeka honom på kinden men jag kände ingen åtrå.
På planet hem såg jag på honom länge i smyg och det kändes inte ledsamt att allt var över, det kändes rätt för han var inte en människa för mig när allt kom omkring.
Det var lite oväntat men faktum är att de sista två dagarna kände jag uppriktigt att "kan du inte gå nån annanstans så jag får läsa i min bok istället för att prata med dig".
Första två dagarna var lite darriga, visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, plötsligt la han armen om mig och skojade om nåt och jag gick sen och grubblade i flera timmar vad han menade med att göra så.
Han sökte mer kontakt med mig än jag med honom, så var det men det var säkert bara pga att han är så oerhört mkt mer social än jag. Jag är ju mer nöjd med att sitta i ett hörn och läsa i lugn och ro jag.
Dag 3 hade vi ett långt och allvarligt prat om det som hade hänt.
Jag berättade en historia för honom som jag kanske hade skruvat aningen för att den skulle vara en slags duplikatkopia på det som gjorde att han bestämde sig för att dumpa mig så hastigt.
Men historien är ju sann och det kändes viktigt för mig att han fick höra det, att jag också hade ett förflutet som inte släppte taget om mig så lätt och om ödet hade velat så kunde det varit jag som sagt samma sak till honom.
Efter det samtalet var jag helt lugn, både han och jag var noga med att inte trivialisera det som varit mellan oss, båda höll med om att vi varit allvarliga med varandra, att vi menat det vi sa.
Sen såg jag på honom utan de rosa glasögonen.
Då fanns det t o m stunder när jag inte ens tyckte om honom.
Jag kände att vi aldrig samtalade, vi bara spelade "pingpong".
Jag såg hans enerverande son med nervpåfrestande matvanor och jag var bara så nöjd med att inte behöva engagera mig mer i den lilla familjen, så nöjd med att slippa förhålla mig till allt det.
Hela tiden kände jag dock en ömhet för honom, en vilja att smeka honom på kinden men jag kände ingen åtrå.
På planet hem såg jag på honom länge i smyg och det kändes inte ledsamt att allt var över, det kändes rätt för han var inte en människa för mig när allt kom omkring.
tisdag 7 augusti 2007
I'm not in love
och det är sååå skönt !!!
Första dagen var tung, det erkänner jag, andra dagen fick jag en gråtattack men lyckades få den till att handla om något annat än honom.
Men nu idag känner jag att det är sant, jag är inte kär i honom längre.
Jag önskar dig ett bra liv även fast det inte blir med mig.
Jag är storsint och inte ledsen längre.
Första dagen var tung, det erkänner jag, andra dagen fick jag en gråtattack men lyckades få den till att handla om något annat än honom.
Men nu idag känner jag att det är sant, jag är inte kär i honom längre.
Jag önskar dig ett bra liv även fast det inte blir med mig.
Jag är storsint och inte ledsen längre.
torsdag 2 augusti 2007
Bara arg (nu uppdaterad !!)
Resan närmar sig och våndan i mitt bröst bara ökar.
Jag är inte den som är den....jag kan just nu säga att jag ångrar mig, ångrar att jag (som det känns just nu) ska tvingas vara med honom en hel vecka.
För att det just idag inte känns som om jag känner honom längre, som om jag ens tycker om honom längre.
Plötsligt kom ilskan över mig, ilskan över att ha fastnat i hans trassliga nät av relationer.
Ilskan över att han tycks ha glidit genom livet utan att uppnå någon som helst form av självinsikt.
Dels är det hur han hanterade mig, hur ovarsam han var, men även sånt han berättat om sitt förflutna, allt tillsammans ger mig en bild av en väldigt omogen människa.
"Du saknar ju för fan totalt sjukdomsinsikt" har jag lust att skrika åt honom.
Men framför allt är det nog den här obehagliga känslan av att jag ska resa bort med någon som jag inte längre tycker att jag känner, jag vet te x ingenting om vad han har gjort på sin semester i sommar, bara en detalj men det skapar ett avstånd.
Ju mer jag tänker på honom ju mindre minns jag, jag minns nästan ingenting som vi pratat om längre.
Det är kusligt.
Uppdatering:
Först kom ett sms som var ovanligt gulligt skrivet, lite om resfeber och så, jag svarade inte, efter en halvtimme ringde han, jag svarade inte.
Sen ringde jag upp efter en stund och han pratade och pratade, han ville liksom inte sluta.
Han frågade om allt och han undvek att ställa följdfrågor i vissa ämnen (ja när svaret kunde ha blivit "men den där killen jag träffar nu..."). Ingenting i det han sa tyder på att han verkligen träffar hon den nya, snarare kändes hela samtalet som om han ville pejla var jag står. Ja, puuh säger jag bara. Men hur det än är så känns det mycket mycket bättre nu. Och jag lyckades till och med fråga hur han skulle komma till Arlanda, "jag tar bilen dit", jaha såå skönt tycker jag. Någonstans känns det som om vi är mer på samma nivå.
Jag är inte den som är den....jag kan just nu säga att jag ångrar mig, ångrar att jag (som det känns just nu) ska tvingas vara med honom en hel vecka.
För att det just idag inte känns som om jag känner honom längre, som om jag ens tycker om honom längre.
Plötsligt kom ilskan över mig, ilskan över att ha fastnat i hans trassliga nät av relationer.
Ilskan över att han tycks ha glidit genom livet utan att uppnå någon som helst form av självinsikt.
Dels är det hur han hanterade mig, hur ovarsam han var, men även sånt han berättat om sitt förflutna, allt tillsammans ger mig en bild av en väldigt omogen människa.
"Du saknar ju för fan totalt sjukdomsinsikt" har jag lust att skrika åt honom.
Men framför allt är det nog den här obehagliga känslan av att jag ska resa bort med någon som jag inte längre tycker att jag känner, jag vet te x ingenting om vad han har gjort på sin semester i sommar, bara en detalj men det skapar ett avstånd.
Ju mer jag tänker på honom ju mindre minns jag, jag minns nästan ingenting som vi pratat om längre.
Det är kusligt.
Uppdatering:
Först kom ett sms som var ovanligt gulligt skrivet, lite om resfeber och så, jag svarade inte, efter en halvtimme ringde han, jag svarade inte.
Sen ringde jag upp efter en stund och han pratade och pratade, han ville liksom inte sluta.
Han frågade om allt och han undvek att ställa följdfrågor i vissa ämnen (ja när svaret kunde ha blivit "men den där killen jag träffar nu..."). Ingenting i det han sa tyder på att han verkligen träffar hon den nya, snarare kändes hela samtalet som om han ville pejla var jag står. Ja, puuh säger jag bara. Men hur det än är så känns det mycket mycket bättre nu. Och jag lyckades till och med fråga hur han skulle komma till Arlanda, "jag tar bilen dit", jaha såå skönt tycker jag. Någonstans känns det som om vi är mer på samma nivå.
onsdag 1 augusti 2007
Mamma igen
Hon bara glider in....och kastar sarkasmer och skit omkring sig.
På mindre än 5 minuter har hon förstört hela min dag.
För en stund sen satt jag här ganska glad och nöjd, otroligt trött men ändå helt ok.
DÅ !!
Trampar hon rakt in i mitt vardagsrum, "klamp klamp klamp", "kan man få nåt kaffe ?", när jag inte reser mig på en gång kommer en sur kommentar "jaha ska man göra kaffe själv eller ? "
Då svarar jag att ja det får man nog göra för jag är jättetrött och har ont i ryggen.
"Nej men jag kan dricka kaffe hemma" med skitsur röst.
Åhh så skönt tänker jag, att hon åker hem igen alltså, men nej efter några minuter stormar hon förbi igen och frågar om jag också vill ha kaffe.
Hon har ingen som helst känsla för andra människors gränser.
Jag lovar, jag HAR påpekat för henne hundratals gånger med mycket hög röst "DET VÄRSTA JAG VET ÄR ATT FÅ OVÄNTAT BESÖK" .
Jag tycker helt enkelt inte om det eftersom jag ytterst sällan (aldrig) upplever det som om jag inte har något speciellt för mig, jag gör alltid nånting och ogillar att bli avbruten.
Men hon vägrar att förstå det, hon kommer hit och bara kräver att få prata om sig och sitt.
Eftersom hon har en stor högtidsdag i helgen och jag inte vill ta några risker så bet jag ihop, fick ont i magen, ryggen, huvudet, ja tamejfan i hela kroppen på en gång.
På mindre än 5 minuter har hon förstört hela min dag.
För en stund sen satt jag här ganska glad och nöjd, otroligt trött men ändå helt ok.
DÅ !!
Trampar hon rakt in i mitt vardagsrum, "klamp klamp klamp", "kan man få nåt kaffe ?", när jag inte reser mig på en gång kommer en sur kommentar "jaha ska man göra kaffe själv eller ? "
Då svarar jag att ja det får man nog göra för jag är jättetrött och har ont i ryggen.
"Nej men jag kan dricka kaffe hemma" med skitsur röst.
Åhh så skönt tänker jag, att hon åker hem igen alltså, men nej efter några minuter stormar hon förbi igen och frågar om jag också vill ha kaffe.
Hon har ingen som helst känsla för andra människors gränser.
Jag lovar, jag HAR påpekat för henne hundratals gånger med mycket hög röst "DET VÄRSTA JAG VET ÄR ATT FÅ OVÄNTAT BESÖK" .
Jag tycker helt enkelt inte om det eftersom jag ytterst sällan (aldrig) upplever det som om jag inte har något speciellt för mig, jag gör alltid nånting och ogillar att bli avbruten.
Men hon vägrar att förstå det, hon kommer hit och bara kräver att få prata om sig och sitt.
Eftersom hon har en stor högtidsdag i helgen och jag inte vill ta några risker så bet jag ihop, fick ont i magen, ryggen, huvudet, ja tamejfan i hela kroppen på en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
