Mr Tourettes och jag

Den boken gav jag till sonen för ett år sen.

Han har läst den, dotter har läst den.

Häromdagen sa han "du kanske också skulle läsa den".

Började idag och insåg varför jag värjt mig så länge.
Efter ett kapitel storgråter jag.

Hur ska jag orka läsa hela och inser när jag tänker den tanken att mitt problem är så futtigt jämfört med den som ska leva med sin tourettes varje dag, hela tiden.

Jag borde skämmas.

Pappa och jag

Vi blir mer och mer lika för varje år som går.

Eller, jag blir mer lik honom.

Vi går ju inte jämsides längre eftersom han dog för snart 14 år sedan.
14 år och ändå är sorgsen så stark fortfarande, ibland lite skrämmande faktiskt, att sorg och saknad kan vara så stark, inte ge sig.

Tänker på hur vi båda älskar ensamheten, lugnet, friden. Men han, precis som jag, klev emellanåt ut och var social och var då en lysande sällskaplig människa. Han var oerhört slagkraftig i sina repliker, rolig, omtyckt. Jag tror jag uppfattas precis lika av andra idag.

Alltid pappas flicka.

Och det finns en stor tröst i att idag förstå hur nöjd min pappa var med sitt ganska ensamma liv. Hur han jobbade stenhårt långa dagar och sen njöt av att ha det lugnt omkring sig, göra det han ville.

Ser hur jag är på väg i samma riktning och känner ett stort lugn i att det är då jag är lycklig.

Den förtärande brinnande jakten på något annat har äntligen stillnat inom mig och jag är så tacksam för det.