Den stora festen närmar sig

Nej då, så stort blir det inte alls men jag tror det kommer bli väldigt trevligt.

Hela sommaren har jag roat mig själv med att formulera lite löst vad jag ska säga om mina gäster.

För det har jag nämligen tänkt, jag ska säga några ord om var och en och det ska vara lite om hur vi lärt känna varann, något kul litet minne osv.

Och detta funderande har varit så himla kul, jag har verkligen gått i barndom på nåt sätt.

Idén fick jag från en överraskningsfest för Christina där hon helt spontant gick runt och sa några ord om alla gäster och det var så himla trevligt.

Så nu ska jag göra samma sak och förberedelserna är det allra roligaste.

Kärlek kan inte köpas för pengar

Nej men beröring kan ju det.

I Turkiet upplevde jag den mest fantastiska massage jag varit med om.

Ja ja, det var helt seriöst !

Jag har varit på en massa olika ställen, spa hit och dit, både i Sverige och annorstädes men detta mina vänner, gick utanpå ALLT !

Sista dagen fick jag en slags Nirvanaupplevelse, det var makalöst, plötsligt såg jag mitt liv som en färgglad teckning och jag kände en lyckokänsla i hela kroppen.

Då tänkte jag att vad som än händer i livet så går faktiskt detta att köpas för pengar.

"Du som gick omkring i rosa shorts"

Det där rosa hänger med.

Kan ju ha något lite att göra med att jag klär mig i rosa kläder lite nu och då men ändå.

Har tillbringat tre härliga dygn med hockeymannen som var på kurs och jag följde med för att umgås på den tid som blev över.

Dag 1, solen sken, jag befann mig i pittoreska lilla Tällberg med många timmars nedladdade radioprogram i ipoden som jag längtade efter att lyssna på. På med joggingskor och ut på en två timmar rask promenad runt Tällberg och då blir det några varv eftersom byn inte är så stor.
Sen lite kaffepaus och så ut igen i två timmar till.

På kvällen var vi på kräftskiva och hamnade bredvid ett trevligt par, vi pratar lite och plötsligt utbrister hon "ja men det var ju du som var ute och gick i rosa shorts !!".

Hockeymannen och jag skrattade så vi fick ont i magen över bilden av mig som svävade där över bordet.

Sen förstod jag hur ofattbar stor man är som hockeyspelare i den delen av landet, så stor så att trots att man slutade i just det laget för 20 år sen så kommer folk fortfarande exakt ihåg.
Massa människor kommer fram och ska prata, en del initierat andra mest för att klappa i ryggen.
"Jo men gick inte du till Frölunda sen då...? "
Som sagt för 20 år sen.

Men när artisten som uppträder t o m säger att "ja jag hörde ju att vi har en hockeyspelare i publiken..." tänker jag att detta är inte klokt, det är som om gud själv har stigit ner på jorden tillfälligtvis.

Funderar rätt länge på hur en människa blir som lever i denna uppmärksamhet under lång tid.

Fast jag blev ju som sagt också lite kändis där i byn, nåja rosa shorts, finns väl dem som blivit kända för värre saker än det.