För du är allt jag nånsin önskat

så sjunger Sonia Aldén i en av de där sångerna man hatar att höra när man är lite olycklig och ensam och som man älskar att lyssna till när livet plötsligt känns som i sången.
För jag lyssnar på den där texten minst tjugo gånger om dagen och tänker att det är just så.
Och hur mycket vi än pratar om stort och smått så blir jag lika varm och glad varje gång. T o m lite överraskad, för han är verkligen allt jag nånsin önskat.

Kanske den finaste mannen

Kanske ler livet mot mig så här på ålderns höst.
Kanske har jag träffat en riktigt fin man.
Kanske vågar jag tro och hoppas.

Vi är som tonåringar

Vi pusslar in egen kväll mitt bland allt umgänge med våra barn.
Vi är som tonåringar, vi pussas och kramas överallt och vi åker för långt med tunnelbanan och får åka tillbaka.
Det är fullkomligt underbart och så otroligt oväntat.

Vi pratar och pratar

Eller snarare skriver och skriver men vi pratar också och typ längtar ihjäl oss.
Så han bokar ett tidigare flyg hem till Sverige, för att träffa mig.
Jag möter på Arlanda, nervös, t o m rädd för att inte ens känna igen honom.
Rädd för att inte känna lika mycket längre.
Rädd för att det ska vara som en semesterflirt, liksom inte hålla i gråkalla Sverige.
Men han kommer där på Arlanda och mitt hjärta bara smälter, jag smälter och vill bara vara i hans famn.
Och vi är i varandras famn i tre dygn, en famn ingen av oss vill lämna.

När man liksom hittar hem

Vi hade tre helt fantastiska dygn tillsammans.
Vi pratade oavbrutet.
Vi gick över broar och gränser ingen av oss någonsin passerat tidigare.
Det var fullständigt magiskt och nästan ofattbart.
På något sätt började vi älska varandra utan att ens varit fysiskt nära.

Nämen dags för nya äventyr

På en dejtingsajt träffade jag den här mannen som enligt sin text "bodde i Portugal på vintern och i Sverige på sommaren"
Jag hade i min text skrivit att jag drömde om ett hus i Frankrike eller Portugal.
Nåja däremellan fanns det rätt så mycket som förenade oss.
Men en väldigt grå dag i november tog jag ett beslut som skulle förändra mitt liv fast det visste jag såklart inte då.
Jag hoppade på ett plan och blinddejtade i Portugal.
Jag hade tänkt hotell men han skrev, jag bor i ett stort hus, du kan få ett eget våningsplan.
Och jag tänkte, varför inte.
Vi pratade och pratade, vi skrattade, han var ett under av omtänksamhet.
Efter två dagar tittade jag på honom och tänkte att han var så fin och att jag längtade nåt oerhört efter att vara nära.
Fortsättning följer...

Jag byggde mig ett drömliv

Ja så minns jag det ikväll när jag ser Peter LeMarc och obarmhärtigt slungas tillbaka till 1992 och en fantastisk konsert på Carlforsska gymnasiet i Västerås, en skolaula, en så liten lokal att Peter dansade runt i gångarna och vi kunde ta på honom om vi ville.
Det var en särskild kväll, det var vår första kväll "ute" efter att vi fått vår första barn. Vi älskade båda Peter LeMarc, spelade ofta hans musik, sjöng med i hans texter, berördes. Tyckte ofta de handlade om oss, på ett väldigt vemodigt kärleksfullt sätt. Vi borde förstått att det enda vi hade kvar var det desperata.
Men jag minns vem jag var då, jag minns hur jag kände, vad jag tänkte.
Och jag minns hur jag byggde mitt drömliv.
Allt var så perfekt.
Vårt fina hus, allt inom räckhåll, alla Västerås idrottsarenor på gångavstånd. Granne med en fin liten skola.
Vi hade så många drömmar om livet.
Sorgen den dagen vi döpte vårt andra barn och vi båda visste att allt var över.
Den ofattbara sorgen just den dagen är ett av mitt livs mest smärtsamma minnen.
Och Peter LeMarc kommer för alltid vara den som satte ord på vår hopplösa omöjliga kamp.