Barnförbjudet ?

Neeej.....

det här var inte bra (eller jo ja lite bra var det väl *skratt* ).

En otroligt rolig kväll på stan med ett gäng väldigt partysugna singeltjejer slutade med efterfest hemma hos några killar som var så unga att det plötsligt visade sig att min bror (den kända idrottsstjärnan)* var deras stora idol när dom var små och sysslade med samma sport.

Den killen som liksom (av en slump? nej då) satt rätt nära mig där i soffan sa så rart "det är din storebror då ?" ähmm, jag bara log lite så jag ljög faktiskt inte alls.

Sen tror jag vi alla på nåt sätt liksom undvek ytterligare åldersdiskussioner, det var rätt uppenbart ändå kan man säga, inte minst eftersom vi spelade och pratade mycket musik.

Barnförbjudet ?

X"#¤%&//(S##%&/!!!!!!!!!

Hmm ja kanske just så.

--------------------------------
*) jo jag har en känd bror(och populär), inte rikskänd, inte typ "BörjeSalmingnivå" men en bit under kanske och nej han har inte spelat hockey.

Vad vill du med den här mannen ?

Han och sonen var här och vi träffades lite kort inför resan....

MYCKET märkligt möte.

Allt var som vanligt, vi skämtade med varann, vi var varma, kärleksfulla, ja allt var exakt som det brukar.

Han såg på mig med sina varma vackra kärleksfulla ögon och allt bara svindlade i huvudet på mig.
Jag menar INGET var annorlunda, inget var konstigt, ja förutom den lilla detaljen att vi inte längre är ihop och att han har en ny kvinna (åtminstone vill han ju det), något som känns totalt obegripligt när jag känner hans blick på mig.

Hur hur hur ser han på henne då ?

Och hur ser jag på honom ?

Med ömhet men inte åtrå, ja så är det, jag inbillar mig inte det.
Känns som en gammal kärlek, en kärlek där passionen övergått i vänskap men saken är ju att vi aldrig haft den sortens passion.

Men på nåt märkligt sätt så kändes det precis som vanligt med honom, som om jag gärna skulle sträcka ut handen och smeka honom på kinden, titta in i de där ofattbart kärleksfulla ögonen och le bara. Men ingen längtan efter mer även om det självklart har känts bra när han rört vid mig så har jag liksom aldrig längtat efter just det.

Blir så förvirrad av allt detta, vad har jag känt för honom, egentligen ?

En djupare form av kärlek utan sexuell åtrå eller har jag bara drunknat i den där utstrålningen han har ?

Nej för guds skull, lägg av tramset om djup kärlek, aldrig, det var det inte.

Barnsliga jag hade bett bästa väninnan att sms:a några gånger när han var här, mobilen pep till och när det tredje kom på mindre än 20 minuter så var han klart störd av det.

Tänker mycket på vad Visionary Soul skrev i kommentaren till förra inlägget.

Ja, vad vill jag med den här mannen ????

Jag tror märkligt nog att jag är mer klar med honom än han är med mig.

Och JA, jag ser verkligen fram emot resan, jag tycker så mycket om att vara med honom, skratta med honom och just det kommer jag att få göra en hel vecka.

Men helt ärligt, jag längtar inte efter honom som min älskare, nej inte alls.

Jag tror det här blir bra, riktigt bra t o m.

Låta exet läsa bloggen ??

Funderar faktiskt på det.

Jag VILL att han ska se att det jag sa till honom faktiskt stämmer, jag vill att han ska se vad jag var för slags människa när vi träffades.

Varför vill jag det ?

Det vet jag faktiskt inte riktigt.

Nån som har en idé ?

Tänker att det är nåt slags behov av upprättelse.

Negativa listan

du tog inte i mig som F

du var inte F

du kommer aldrig bli F

du pratade inte i telefon som L eller K
du var aldrig så stilla som L
du var aldrig så nära som L
du nådde aldrig så djupt som L eller K

Du var inte min stora kärlek

Du var inte ens i närheten

STARK !!!

På väg från Heden, glad men väldigt trött, på väg till hotellet för att sova en stund.

DÅ !

Kommer det ett sms från Mannen och jag blir inte glad, bara illa till mods, som om jag redan vet vad han ska säga.

I ett långt sms förklarar han hur fel han gjort mot mig, att det hänt saker han aldrig räknat med kunde hända (hon den andra ville trots allt plötsligt ha honom....tror jag han menar, jag frågade inte), han sa att han tänkt mkt på vårt senaste samtal (då när jag skrek och grät och betedde mig som jag sagt att jag inte skulle göra) och nu hade han kommit fram till att det skulle bli så fel att åka på den där resan tillsammans, det skulle bara bli tråkigt och en massa ältanden.

HAN VILL INTE LÄNGRE ÅKA PÅ DEN DÄR RESAN !!!

HELVETE HELVETE tänkte jag och började skaka i hela kroppen. Tänker på sonen, på hur allt rasat runt honom med den sjuka pappan och hur jag känt att den här resan ändå kommer att bli så bra, för honom.

Jag menar; det är fan bara två veckor kvar. Barnens pappa är uppslukad av jorden, tar inte kontakt, sonen är förtvivlad och säger att han ringt pappa och pratat in massa meddelande och han ringer aldrig tillbaka. Sonens tillvaro de närmaste veckorna rasar bara samman och mitt i det här kaoset så kändes resan som en räddning, särskilt nu när jag känner att jag faktiskt kommit över det hela rätt så bra.

Jag vet inte var kraften kom ifrån men jag svarade att jag ringer dig om en stund. Gick tillbaka till hotellet, köpte jättekaffe på vägen, satt mig ner några minuter, gjorde en skiss på ett papper, lite stödord. Tog ett djupt andetag och ringde honom.

Först berättade jag hur jag kände mig, hur jag var stark och glad, hur jag hittat tillbaka till den människa jag var när vi träffades, påminde honom hur jag höll emot i början, sa att jag hade så mycket jag ville göra i livet, "människor jag vill möta" och att han faktiskt aldrig passade in där utan att jag bara hade dragits med av hans kärleksvåg, jag påminde honom om hur han legat först hela tiden, varit den som drivit på.

Jag berättar om vem jag var då, inga detaljer men jag försökte förmedla känslan av mitt fria liv min äventyrslust.
Jag målar en bild för honom av den kvinna jag var och jag tror inte att han någonsin kunnat föreställa sig mig sådan.
Nu när jag hämtat andan lite så är jag faktiskt glad att det blev som det blev, jag sa till honom att jag inte alls varit mogen för det här och kanske att om inte han backat så hade jag gjort det ganska snart (just det tror jag nu inte på för jag är dj-a mes men huvudsaken att det lät trovärdigt för honom).
Till slut svingade jag svärdet rejält och sa "jag träffar redan någon annan, nån som fanns i mitt liv när jag träffade dig, någon som jag hållt kontakt med men inte träffat".

Sen var det tyst länge kan jag säga.

Så tog jag sats till fas 2 och sa, nu ska jag prata om sonen, då blir jag känslosam och kanske gråter lite men det har ingenting med dig och mig att göra, det har med sonen att göra.

Jag berättade om pappan, hur han helt backat undan nu, hur exexet bara är så dj-a bitter på mig så han inte ens vill ta sig an sonen fast pappan blivit sjuk, jag beskrev hur allt rasar kring sonen och hur viktig den här resan var för honom och att jag verkligen uppriktigt trodde att vi visst skulle kunna ha trevligt tillsammans och att våra barn definitivt skulle ha det.

Han var tyst några sekunder och så sa han "ja vi åker, vi gör det, det BLIR bra"

Min seger.

Just då kände jag det som att jag är starkast i hela världen och det finns INGENTING (definitivt ingen man) som kan slå omkull mig igen !!

Dansa nedför Avenyn

Ja, det gjorde jag i morse klockan 7.

Det var nästan folktomt, jag spelade en härlig blandning "stark" musik i lurarna, bla Anouk och Mary J Blige, önskar jag klarade av att lägga in musik här men jag vet inte hur man gör.

Jag kände musiken i kroppen, jag kände hur stark och glad jag blev.

Jag kände hur hela världen låg för mina fötter.

Hur fullt av möjligheter livet är.

Sen ringde jag exet och berättade att jag var ok, att jag faktiskt inte saknade honom längre, att jag var glad för att jag nu kände mig som den människa jag var när vi möttes och att jag ville vara kvar där.

Och det kändes helt ärligt och uppriktigt.

Jag ÄR glad för att jag är fri igen, jag VILL vara det nu.

Sol sol sol

Hur gick nu den där om "sol inne....eller sol i sinne...." nej kommer inte ihåg men här ÄR det verkligen sol överallt.

Ville bara förmedla den sinnesstämningen just nu.

Är glad, livet är skönt !

Göteborg

Japp incheckad och klar på finaste hotellet på Avenyn.

Synd att jag inte kan visa en bild på mitt hotellrum men fint är det och nöjd är jag.

När jag satt på Arlanda så åt jag en lyxig räkmacka och drack ett glas vin, tvingade mig att tänka att alternativet hade varit 4-5 timmar i bil lyssnandes till vad mannens rätt så unga son hade velat lyssna på (ja det brukar vara så) och vi har ALDRIG kommit i närheten av att ha samma musiksmak.

Se där ännu en sak att sätta upp på listan över "såntsomvardåligtmedrelationen"

Ja jag har en lång lång lista nu, den läser jag så fort det börjar göra ont nånstans, som typ i själen idag när jag reste hit dit vi skulle ha åkt tillsammans.

Nu ska jag ut och spana lite tror jag.

Saknad

Sorgligt att inte du saknar och längtar längre.

Så svårt att vänja sig vid.

Hur kunde du sluta med det bara, så där över en natt nästan.

Var det när du kom på att din längtan egentligen handlade om någon annan men hade fastnat tillfälligt på mig ?

Tröst nr 2

Han säger "men kom hit så tröstar jag dig" och sen erbjuder han film, soffa, vin och hur mycket mys som helst.

Min fina fina D, som också vet allt men ändå vill att jag kommer dit, som gör mig så glad så jag ler i flera minuter, med hela kroppen till och med.

Som säger saker som "jag vill inte att du kör bil härifrån men om du vill så sover jag på soffan".

Fina D.

Är glad för att jag faktiskt har så många finfina män i mitt liv och att dom finns kvar.

Nu när jag behöver dem igen.

Och jag är glad för att jag varit så ärlig och uppriktig hela vägen så det finns inga hard feelings nånstans.

En av mina kompisar tycker att jag ska läsa en bok om självkänsla.

Ja det kanske jag ska men jag vet inte om det är självkänslan som sviktar, jag tycker nog det är lite mer basic än så.

Längtar till torsdag, det gör jag faktiskt.

Hoppsan

80%How Addicted to Blogging Are You?

Nej det här hade jag sannerligen inte trott, inte jag.

DET RÄCKER NU !!

NEJ jag behövet inte fler erfarenheter nu !!

Det räcker faktiskt.

Nästa som säger "ja men du har kanske lärt dig nåt" slår jag ihjäl, ok ?

Så att ni vet på förhand.

Jag är kräkfärdig på att "lära mig saker" den hårda onda vägen,

DET RÄCKER NU GUD !!

Hör du vad jag säger, förstår du vad jag säger ??

DET RÄCKER !!!!

Turbobearbetning

Satt hela dagen på jobbet och såg verkligen ut som om jag jobbade intensivt med något.

Det gjorde jag ju också men helt privat, jag bearbetade, jag läste alla mail vi skickat till varann, besinnade mig totalt för att inte vidarebefordra med kommentarer, jo jag gjorde det MEN jag skickade dem till min hemmail istället för till honom.
Sen raderade jag hela mappen.

Bort bort.

Sen skrev jag i mitt block, sida upp och sida ner, allt negativt jag kunde komma på med honom och relationen och det var ju skrämmande mycket.

Så plötsligt tyckte jag mig se ett mönster och på ren inspiration skrev jag ett sms som jag fortfarande är helt dj-a nöjd med.

Så här skrev jag;

"Vet du, nu när jag tänkt och tänkt, grubblat, vänt och vridit på ALLT så känner jag att på nåt sätt är det faktiskt vår vänskap jag saknar mest, glädjen i att göra saker, skratta och vara glada tillsammans, det saknar jag mer än kyssar och sex, förstå mig rätt, vi har haft det jättefint men kanske var vi mer vänner än älskande....varm kram "

Känner mig fortfarande nöjd, kanske för att JAG ser det underförstådda meddelandet i det, det är ett slags "du dumpade mig men jag var ändå aldrig riktigt kär i dig ändå", det är lite hämnd över det hela, eller hur ?

Det är lite som att säga "du ska inte tro att jag tyckte vi hade bra sex för det hade vi inte".

Eller ni (eller han) kanske inte alls tolkar det så ?

Sen var det ju en slags anspelning på att han faktiskt sa "vi kan väl fortsätta träffas som vänner" och att jag ändå vill det.
Ja ja ja innerst inne kanske jag vill något annat, är inte klar över det.

Man hankar sig fram, typ.

Att trösta sig

Jag gör mitt bästa för att överleva och jag gör något som i min värld kanske är ett mer manligt beteende.

Jag tröstar mig.

Jag skickade ut lite signaler och vips så kunde JAG välja och vraka....japp jag vet att det kanske låter hemskt men så var det.

Jag låter bli att vara ensam den här första tiden när det gör som mest ont, ja kanske lite så.

Jag ser till att få en dos hudkontakt, starka armar runt mig och även om det kan svindla lite när jag inser att det kanske är "fel" armar så känns det faktiskt skönt ändå.

Jag sov praktiskt taget ingenting i natt, jag hade sällskap av en alldeles ljuvlig man som avbröt sin semester några dagar tidigare för min skull.

Vi har träffats tidigare, han vet exakt vad som hänt. Han visste att jag var ledsen och skör, han visste förutsättningarna.

Han fanns med i "vimlet" när jag träffade "Mannen". Ibland tänker jag att det kunde varit han i stället som jag valde, om han hade valt mig dvs. Det kändes aldrig som det var aktuellt.

Jag ska INTE inleda någon relation med honom, jag kommer inte bli kär, hjärtat är rätt så stängt nu.

Men jag träffar honom säkert igen, båt har han ju också !

Prick en vecka

har det gått sen beskedet och jag känner plötsligt en strimma livslust.

Ja så illa har det inte varit att jag tappat den, inte så men jag har varit ledsen och låg.

Nu plötsligt, när jag lyssnar på Filip och Fredriks sommarprogram (via podradio) så känner jag livslusten hugga till lite igen.

De berättar om galna upplevelser och jag minns plötsligt vem jag var innan jag fastnade i kärleksnätet.

Jag minns en Tricky som var ganska vild och vågade göra en massa galna saker.

Och som faktiskt kände att "Mannen" dök upp för tidigt, som faktiskt kände att det fanns en hel del kvar att göra innan det var dags för midsommaraftnar med släkten igen.

Som tänker att hon faktiskt vill åka till Berlin igen och leva rövare, som tänker att hon har så mycket kvar att göra, som tänker att hon faktiskt inte vill leva i en relation.

Ja så tänker hon just nu, om en timme kanske hon ligger och gråter igen men just NU är livet gott för en stund.

Begära uppskov med sorgen

Att skjuta upp sorgen.

Begära uppskov med reavinsten.

Man skaffar nåt nytt, allt behöver inte fram just nu, man tar lite i taget.

Bördan lättar.

Begära uppskov med sorgen.

Reavinsten kan man skjuta framför sig hela livet om man så vill.

Under förutsättning att man hela tiden köper ett nytt hus.

Arvingarna får betala den när det sista huset säljs.

Kan man göra så med sorgen också ?

Blir den mindre om man skjuter den framför sig eller
ackumuleras den till en icke-hanterbar nivå.

Är det bättre att betala varje gång istället ?

Min helvetesdag

Igår var en dag att INTE minnas någonsin mer, TACK !!

Mannen som inte var mogen för en relation skulle ju komma hit på kvällen och b e r ä t t a .

Jag var helt manisk hela dagen, for runt och städade, bytte lakan i sängen (ja ja säg inget, snälla, konstigare saker har väl hänt ?)

Inga barn hemma, dotter på språkresa, sonen hos sin pappa.

Klockan 4 på eftermiddagen ringer barnens pappas fd sambo och talar om att hon sitter på psykakuten med barnens pappa som tydligen klappat ihop fullständigt och t o m tappat talförmågan, hon grät och var förtvivlad, sa att hon skulle hämta sonen när lägret han är på var slut för dagen.

Efter en stund ringer hon igen och säger att en annan släkting får rycka in och hämta sonen för hon kan inte lämna sjukhuset.

Jag ringer sonen som irrar runt och oroligt undrar varför inte pappa kommit och hämtat honom.
Jag har hysteriskt ont i magen nu, det sitter en stor cementklump där och så mycket gråt inom mig att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Tänker på min lilla pojke, alltid så orolig för allt, hur ska det gå ?

Ja så här höll det på några timmar, samtal hit och dit, uppdateringar på vad som händer.

Jag fick prata med pappan i telefon och han var helt osammanhängande, blev riktigt orolig.

Sonen hamnade hos sina kusiner som han inte känner så jättebra men han verkade rätt nöjd med det, ingen sa nåt till honom om vad som verkligen hänt utan bara att pappa varit tvungen att åka på ett möte. Det händer ju sånt jämt annars så för honom var det sannerligen inget konstigt.

Och detta inferno bryter alltså ut några timmar innan min älskade (ja så känns det fortfarande) skulle komma hit och berätta varför han inte älskar mig längre.

Jag som ville vara snygg och INTE rödgråten.

Det gick faktiskt, allt går ju, jag grät inte så mycket, jag bara ordnade.

Sen när han kom så grät jag ju desto mer.

Just ja, absolut ingen bisats men för mig personligen ett något mindre trauma eftersom jag inte kände flickan men dottern ringde från resan och berättade att en av hennes klasskompisar här hemma dog i en trafikolycka i helgen.
Jag ville ju bara hålla om dottern men hon är ju där borta, åhh så svårt det kändes.

Allt var bara tungt omkring mig och mest av allt längtade jag efter mina barn.

Jag förstår inte riktigt att jag stod på benen.

Somnade kanske vid 02, vaknade sen vid 04 och kunde inte somna om.

Ja det var en dag att INTE minnas.

Uppdatering:
Barnens pappa är ute från sjukhuset, stressreaktion säger läkarna, ok säger jag.
Sonen tycks vara rätt nöjd med att bo hos kusinerna.
Lite att vara nöjd med trots allt.

Spöken

Ja visst var det en annan kvinna.

Det är det ju alltid, på ett eller annat sätt.

En kvinna han träffade för mer än ett år sen, som det aldrig riktigt varit något med mer än lite träffar då och då men som han inte blir av med, som fastnat i honom.

Han trodde att han hade kommit över henne, han ville att det skulle vara så, han sköt undan henne men till slut kände han att nej jag kan inte gå in i en ny relation, det är inte rent, det finns helt enkelt någon annan som fortsätter spöka i mitt huvud.

Kontakten har tydligen funnits kvar om än väldigt sporadiskt, nej han har absolut inte träffat henne men dom har pratat nån gång ibland.

Och visst kunde han ha tänkt på det tidigare men så är inte livet, vi vet faktiskt inte förrän efteråt om vi gjorde rätt eller inte.

Han blev jätteförälskad i mig, det har varit fint, han har varit lycklig med mig, han ville att det skulle fungera men till slut gjorde det inte det.

Vad ska jag säga ?

Det är sorgligt men ändå fullt begripligt.

Jag är glad att han inte försökte slingra sig, han försökte inte försköna någonting, allra minst sitt eget beteende.

På något sätt är det ändå en befrielse att känna att jag inte missbedömt honom, han är en bra människa men han var inte en människa för mig.

Och han höll om mig och jag kände att det var ok, det räckte långt.

En utväg eller vad ?

Han vill absolut att vi ska åka på den där resan vi bokat tillsammans i augusti, med våra barn.

Min första tanke var "är du helt dum i huvudet eller", sen började jag fundera hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka.

Kanske ändå.

Som vänner säger han, hmm hurdå som vänner tänker jag.

Jag överväger att åka för sonens skull, han skulle aldrig vilja åka bara med mig, utan en kompis är det helt värdelöst för honom och jag har ingen att ta med.
Han skulle bli så grymt besviken om det blev inställt.
Faktum är att det nästan var min första tanke när mannen levererade sin superklyscha härom kvällen, jag tänkte på resan som inte skulle bli av och hur fruktansvärt besviken sonen skulle bli.

Det kanske är en god idé eller kanske mest bara en nödlösning, men jag har gjort betydligt mer saker för sonen så vad är en vecka i Grekland med lite kärlekssorg ?

Kanske t o m kan fungera som ett avslut, dvs jag kan ligga där (på stranden alltså) och titta på honom och liksom leta fel en hel vecka, jag kommer ju garanterat hitta massor om jag anstränger mig.

Så djävla perfekt är han ju inte när allt kommer omkring.

Han ska komma hit i morgon kväll och vi ska praaaaata......eller han ska prata och jag ska lyssna, har JAG tänkt alltså.

Han måste berätta något för mig, det finns inga rätta svar eller kanske inga svar alls men då vill jag ändå höra honom säga det, nåt måste det finnas att berätta.

Snälla gode gud, gör så att jag inte sitter här i morgon kväll och berättar om att DET VAR EN ANNAN KVINNA, jag står inte ut med den triviala förklaringen.

Det är ju alltid en annan kvinna, eller ?

Dessutom, om det är så, då är han ju så seriöst dum i huvudet som vill att vi ska resa så det är bara inte möjligt, det går inte ihop.

Och hur ska jag kunna sova i natt då ??